Värnplikten 1957-1958
Vi 18 års ålder kallas männen i Finland till uppbåd. På grund av att jag blev student redan när jag var 17 år, ansökte jag om att få avtjäna min värnplikt tidigare. Det godkändes och jag började i Dragsvik i september 1958.
I Nylands Brigad i Dragsvik blev jag placerad i 1 K, dvs. första infanterikompaniet. De som hörde till infanteriet (ålderdomligare term ”fotfolket)” kallades ”mosatrampare” av de andra vapenslagen. I infanteriet är man mycket ute i skog och mark och får frisk luft och motion. Inte så dumt egentligen.
Den första tiden som rekryt var jobbig. Man skulle vänja sig vid allt nytt och lära sig disciplin. De första veckorna fick man ingen permission och fick inte gå utanför garnisonsområdet. Först måste man lära sig att uppföra sig militärt och känna igen alla gradbeteckningar, så att man hälsade på rätt sätt på dem som är av högre grad (i praktiken ungefär alla andra). Och så skulle man också vara korrekt klädd, vilket granskades mycket noggrant innan man fick bege sig på permission. Det räckte inte med att ha knapparna rätt knäppta och stövlarna putsade enligt all konstens regler. Det gällde också att se till att man inte hade spår av dammludd i sömmarna på inre sidan av uniformsjackan eller –byxorna.
Efter ungefär en månad som rekryt fick man svära soldateden under högtidliga förhållanden. Därefter kallades man soldat och det kändes som om man hade fått tillbaks åtminstone en del av sitt människovärde. Utbildningen bestod till stor del av olika slags stridsövningar i skogarna i trakten. Stridsövningar betydde vanligen att man begav sig ut i skogen och sedan fick man vänta länge på att något skulle ske. Det krävde framför allt tålamod. För större stridsövningar marscherade man till Syndalen ute på Hangö udd.
Underofficersskolan på övning i Syndalen 12.3.1959.
Största delen av de soldater som avlagt studentexamen blev uttagna till vidare utbildning vid Underofficersskolan i Dragsvik. Det betydde samtidigt att värnpliktstiden blev 11 månader, dvs. några månader längre än för de andra, men det hade varit underförstått från första början. Det kunde bli långt mellan permissionerna. För att ibland komma utanför området deltog jag i en kvällskurs i terrester navigation som Navigationsförbundet i Finland ordnade i Ekenäs. Efter avlagd examen och ådagalagda utmärkta kunskaper blev jag tilldelad värdighet av Kustskeppare.
En stor del av eleverna vid Underofficersskolan blev efter några månader uttagna till vidare utbildning vid RUK (=ReserviUpseeriKoulu) Fredrikshamn. Där blev jag igen placerad vid 1. K, dvs. första kompaniet. Det var kurs nummer 99 och vi var mycket stolta över att ha varit med på den tiden då kursens nummer skrevs med två siffror. Utbildningen vid RUK tog tre månader, från april till juli, och var mycket mångsidig. Den omfattade både teoretiska och praktiska ämnen samt stora manövrar i skogarna öster om Fredrikshamn. En av de legendariska händelserna på varje kurs var Kirkkojärvimarschen, som är en tävling mellan lag från de olika enheterna om att springa med personlig vapenutrustning runt sjön Kirkkojärvi. Det året var det 1. K som vann.
Kirkkojärvimarschen 6.6.1959.
Sista tiden som officersaspirant i RUK fick jag gerillautbildning, som på finska hette sissikoulutus och på ålderdomlig svenska kallades partigängarutbildning. Det skedde vid Raasin Leiri i Yläne i sydvästra Finland. Där lärde vi oss att smyga omkring i terrängen och göra oss så osynliga som möjligt. Jag tyckte det var spännande och lärorikt. Det här var mitt på sommaren i juli 1959. Vi följde med intresse radionyheterna om en gerillakollega som hette Fidel Castro och som just då kom till makten på Kuba. Det var den veckan jag fyllde 19 år.
Efter RUK kom jag tillbaks till Dragsvik som officersaspirant och hann delta i verksamheten som utbildare några veckor. Då värnpliktstiden tog slut blev officersaspiranterna utnämnda till fänrikar och flyttades till reserven. Sedan var det bara att återgå till det civila livet i början av september 1959. Under resan hem fick man många gånger höra sången ”Ohi on!” (”Det är över!”).
Caj Kortman 