Vad, var och hur skall jag studera?
Efter studentexamen uppstod frågan ”Vad sedan?”. Det var klart att jag skulle avtjäna min värnplikt före studierna, men före ”milisen” var det bra att ta reda på var man sedan kunde ”komma in”. För pojkarna på matematiklinjen var det allmänt att söka in till ”Poli”, dvs. Tekniska Högskolan vid Sandvikstorget i Helsingfors. Dit begav jag mig också tillsammans med några klasskamrater för att delta i gallringskurs och inträdesprov sommaren 1958.
Tre klasskamrater, Boba, Boris och Caj, som alla blev alla geologer.
Vi hade alla tre klara uppfattningar om vad vi ville studera vid Poli. Svårast var det att bli antagen till avdelningen för Teknisk Fysik, så det var dit jag sökte in, ambitiös som jag uppenbarligen var. Jag tror jag ville bli kärnfysiker. Som eventuellt alternativ satte jag skämtsamt kryss för gruvingenjör, som jag tyckte var det osannolikaste jag kunde tänka mig. Det visade sig sedan att mina poäng i inträdesprovet blev lite under gränsen för teknisk fysik, men skulle ha räckt utmärkt för gruvingenjörsstudier. Kamraterna från ASL lyckades inte heller komma in på just de studielinjer, som de siktade på. Boba ville bli skeppsbyggare och Linttu arkitekt. Vi beslöt i stället att börja studera naturvetenskap vid Helsingfors universitet. Det märkliga var att vi alla tre senare blev geologer.
Hösten 1958 begav jag mig till Dragsvik för att avtjäna min värnplikt. Efter att ha varit rekryt, soldat, underofficerselev, officersaspirant och fänrik, var jag färdig med det militära och återvände till det civila livet hösten 1959. Då var det meningen att jag direkt skulle sätta igång med studierna vid Helsingfors universitet. Men jag tyckte att det inte var så förfärligt bråttom och ville först pröva på något helt annat. Med lite modernare termer kunde man säga att jag ville ha ”timeout” eller att jag kanske var en ”dropout”. Det som troligtvis avgjorde saken var något ganska trivialt.
En kompis från värnpliktstiden, som blev civil samtidigt som jag, berättade att hans föräldrar hade en stuga i Kvarkens skärgård. Han ämnade åka dit och koppla av med att bo där några veckor och leva på jakt och fiske, och han föreslog att jag skulle komma med. Det verkade spännande. Kanske jag hade läst Hemingways ”Den gamle och havet” eller åtminstone kände jag till boken och tyckte att det här var något liknande. Hur som helst, ungefär en vecka efter fullgjord värnplikt satt vi i tåget på väg till Vasa. Jag hade med mig lite av min pappas fiskegrejor och hade fått låna ett fint hagelgevär av en kusins man. Väl framme i Vasa tog vi oss ner till hamnen, hittade motorbåten och åkte iväg till Köklot som ligger över 20 km norrut. Där installerade vi oss i stugan och tillbringade sedan ett par veckor med att fiska och skjuta fåglar i skärgården. Det var en intressant upplevelse.
Då jag kom tillbaks till Helsingfors var det ju för sent att anmäla sig till höstterminen vid Helsingfors universitet. Jag ville pröva på något annat, men hade inga som helst planer. Jag läste ganska mycket, allt möjligt mellan himmel och jord, och besökte flitigt bibliotek och bokhandlare. Där upptäckte jag nyare litteratur som verkade tidsenlig och meningsfull på något sätt. Speciellt fascinerad blev av The Beat Generation and the Angry Young Men med författare som Jack Kerouac, Kingsley Amis och Allen Ginsburg. Beatnikrörelsen på slutet av 1950-talet var en föregångare till hippiekulturen på 1960-talet, som kulminerade i Flower power och Make love, not war samt studentrevolterna 1968. Men vid det laget var jag redan fullvuxen och stadgad, hade familj och jobbade vid en gruva i Afrika. Så jag missade “Vanhan valtaus” på hösten 1968 då studenterna ockuperade Gamla Studenthuset i Helsingfors.
Vid sidan av allt läsande på nätterna ville jag också lära mig olika nya saker genom kurser och dylikt. Åtminstone två kurser deltog jag i. Den ena var en bokbindarkurs på Arbis eller något liknande, där man lärde sig reparera och restaurera gamla slitna böcker. Jag har ännu i bokhyllan fyra ganska snyggt inbundna böcker från den kursen. Och så var det en maskinskrivningskurs på Autotalon konekirjoituskoulu, där jag tillsammans med ett tjugotal damer lärde mig maskinskrivningens grunder. Efter att ha genomgått den 60 timmar långa kursen och avlagt slutprovet fick jag intyg på att jag har klarat av över 3000 felfria nedslag på 30 minuter med tio-finger-system på en Underwood skrivmaskin.
Varför jag råkade gå på just de här kurserna är ganska diffust. Jag tyckte om gamla fina böcker, så det var trevligt att kunna restaurera och binda in slitna böcker. Och kanske jag tyckte att det kunde vara bra att kunna skriva på maskin om man t.ex. blev författare. Maskinskrivningsförmågan kom i alla fall till god användning då jag började använda datorer på jobbet. Först var det via terminaler kopplade till centraldatorer på 1970-talet och sedan kom ju mikrodatorerna på 1980-talet.
Då vårterminen började 1960 var jag mogen att så småningom börja studera vid Helsingfors universitet.
Caj Kortman 