Gräsviksgatan
På Gräsviksgatan bodde jag med mina föräldrar fyra år, 1952-1955. Hundramarksvillorna är radhus av trä, byggda på 1880-talet som arbetarbostäder i ett stort område vid Gräsviksgatan och Barnhemsgatan med grönområden mellan husen. Till varje bostad, som bestod av ett rum och kök samt källarvåning och vind, hörde ett litet trädgårdsområde med träd, buskar, blomsterodlingar och grönsaksodlingar. Miljön är relativt väl bevarad och bostäderna genomgick en grundlig renovering på 1980-talet.
Vår bostad på Gräsviksgatan var 11-13 S 4, andra ingången från vänster.
På 1950-talet hade hundramarksvilllorna ännu inte alla så kallade bekvämligheter som man förknippar med livet i stan. Bl. a. fanns det inga vattenledningar, inget badrum och ingen vattenklosett. För oss som kom från landet var det här ju inget problem. Vattnet bar man in med ämbar från vattenposten i ändan av huset, slaskhinken bar man ut till slaskbrunnen och i källarvåningen fanns en torrtoalett med en tunna som tömdes ibland.
För att tvätta sig gick man till någon de allmänna basturna som fanns i närheten. Jag brukade gå till den stora bastun i Elantohuset på Eriksgatan. Där fanns också en gymnastiksal med tyngdlyftning och boxningsring. Där pratade jag ibland med boxaren Elis Ask, som var Europamästare i lättvikt 1951 och som senare blev god vän med Ugandadiktatorn, Idi Amin, som ju var östafrikansk mästare i tungviktsboxning. Jag blev naturligtvis intresserad av boxning och tränade ibland en smula. Boxningsintresset hölls i eftersom jag några år senare tränade en tid tillsammans med min klasskamrat Boba i översta våningen av Kabelfabrikens hus på Sundholmen.
Gräsviken var på den tiden ett livligt område med olika slags aktiviteter. Vid nedre ändan av Gräsviksgatan fanns ett industriområde med verkstäder och olika lager och förråd, såsom Bröderna Udds brädgård samt Finska Färg och Fernissas lagerbyggnad, senare känt som Lepakkoluola. Alldeles intill låg Busholmens hamnområde, där fraktfartyg från olika länder lossade och lastade varor. Det var före containertrafikens tid, så fartygen låg länge vid kajen och sjömännen rörde sig i hamnkvarteren. Det enda som finns kvar från den tiden är sjömansrestaurangen Salve på Sandviksgatan.
Ett tidstypiskt inslag i gatubilden på 1950-talet var arbetslösa, hemlösa och ofta alkoholiserade män som hade haft svårigheter att anpassa sig till det normala livet efter många år i kriget. De sökte sig till hamnarna och stränderna där de bodde under båtarna som var upplagda för vintern. För att få sin dagliga alkoholdos så billigt som möjligt använde de sig av olika tekniska produkter, bl.a. polityr. Därför kallades de ”polityrgubbar”, på finska ”puliukot”. Polityr är en ohälsosam dryck, men det låg faktiskt en del tomma polityrflaskor här och där i trakten. Det berättades att en del av gubbarna var ”parkkemister” och de kunde behandla och förädla drycken. Under sommaren filtrerade man polityren genom att hälla den genom ett franskbröd, varvid de skadliga komponenterna avskildes. På vintern när det var tillräckligt kallt kunde man hälla polityren längs ett järnspett, varvid de skadliga ämnena frös fast på spettet, medan alkoholen med sin lägre fryspunkt fortsatte att rinna ner i muggen. Här ser man nyttan av grundkunskaper i kemi.
De höga priserna på den lagliga spriten, vars försäljning dessutom var starkt reglerad genom ett motbokssystem, skapade en marknad för att smuggla in sprit och annat från de talrika fartygen vid kajerna runt Busholmen. Mina något äldre kamrater ville utveckla en affärsverksamhet i liten skala och de skickade mig några gånger ner till fartygen för att köpa några flaskor. Jag förberedde mig genom att lära mig säga ”Wie viel kostet eine Flasche Cognac?” Så började mina praktiska studier i tyska. Jag lyckades faktiskt komma över någon flaska till rimligt pris och lärde mig därigenom också något om affärsverksamhet, som jag dock aldrig blivit riktigt bra på. Mina kamraters affärsverksamhet utvecklades inte heller i större skala. För det första tror jag att dom inte hade tänkt på återförsäljningen och för det andra tror jag dom gjorde kvalitetskontroller genom att smaka på produkterna för säkerhets skull, och så fanns det inget kvar att sälja. Varför det var just jag som skickades till fartygen kommer jag inte ihåg, men då jag var yngst och minst till växten och hade ett barnsligt och oskyldigt utseende, klarade jag mig bra med tullvakterna och poliserna. De hojtade bara till mig ”Pikkupojat pois täältä!”, dvs. ”Småpojkarna bort härifrån!”. Gräsviken med den livliga hamnen på Busholmen var en intressant miljö.
Under de första åren i Andra Svenska Lyceum blev jag inte speciellt nära bekant med de andra pojkarna på klassen. Det berodde kanske mest på att vi bodde på så olika håll. Min närmaste kamratkrets var fortfarande kompisarna från Annegatans folkskola. Min närmaste kompis Lefa bodde på Sampogränden i Tölö och han hade i sin tur kamrater som bodde i kvarteret vid Kaserngatan-Skarpskyttegatan-Högbergsgatan, där jag kom att vara ganska mycket. Tiden tillbringades med röra sig på gatorna, vara hemma hos någon och lyssna på grammofonskivor eller gå på bio.
Musiken var då som nu ett väsentligt element i tonåringarnas liv. Utbudet var dock mera begränsat. Grammofonskivorna fanns först som ”stenkakor” (78-varvarna), sedan kom 7-tums EP-vinylskivor (Extended Play, 45-varvare) och 12-tums LP-vinylskivor (Long Play, 33-varvare). Det var mest dansmusik och slagers. Populära låtar var t.ex. Too Young med Nat King Cole, That’s Amore med Dean Martin, Coimbra, Sixteen Tons, El Baion och Do Not Forsake Me Oh My Darling. Swing och jazz var också populärt med Glenn Miller, Benny Goodman, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. För att hänga med i danssvängarna gick man på olika danskurser, ofta hos Åke Blomqvist. Man skulle åtminstone klara av vals, foxtrot, tango, samba och rumba, och kanske jive.
Ungdomens musikvärld ändrades totalt när Rock and Roll kom till Finland. Det skedde den 28.9.1956 då filmen Blackboard Jungle hade premiär på biografen Edison på Georgsgatan vid Diana-parken. För musiken i filmen stod Bill Haley & His Comets med Rock Around the Clock. Det blev att gå på mera danskurser. Rock’n’Roll-dansens grunder lärde jag mig i den gamla judiska skolan i ett trähus på Gräsviksgatan i mina röda korgbollstossor.
Biobesöken var ett populärt fritidsnöje. Man gick åtminstone en gång i veckan på bio, ibland två eller tre gånger. Biografsalonger fanns det gott om och biljetterna var inte så förfärligt dyra. Ofta fick man köa för att komma in. Cowboy-filmer, Tarzan-filmer och komedier var populärast. Mina absoluta favoriter var filmfarserna med Dean Martin och Jerry Lewis. De små biograferna jag bäst kommer ihåg är Alice, Astor, Athena, Edison, Luxor, Orion, Regia och Roberta. Fanns det ingen lämplig film att gå och titta på så kunde man alltid gå på Non-Stop biograferna Kit-Cat i övre ändan av Södra Esplanaden vid Skillnaden eller Scala längre ner vid Norra Esplanaden mitt emot Kapellet. Där visades en blandning av kortfilmer med nyheter, sport, dokumentärer, komedier och tecknade filmer, av vilka Tom och Jerry var bäst. Programmet räckte en timme och man kunde komma och gå när man ville. Det var mycket populärt, så man fick ibland köa en halv timme för att komma in. Det här var just innan TV-apparaterna blev allmänna i hemmen.
Caj Kortman 