Semesterresor till Rhodesia, Moçambique, Malawi, Östafrika, Europa
Rhodesia och Moçambique 9.3 – 28.3.1969
Vår första semesterresa i Afrika gjorde vi till Indiska Oceanen genom Rhodesia och Moçambique med bil. Ralf hade just fyllt ett år och vårt bagage fyllde ganska väl den lilla Morris 1100. Första dagen körde vi från Kabwe till Rhodesias huvudstad Salisbury (numera Zimbabwes huvudstad Harare).
Gränsövergången mellan Zambia och Rhodesia var vid Chirundu där det fanns en 300 m lång smal hängbro över Zambezifloden. Det var ju lite spännande att komma till Rhodesia, som 1965 hade antagit en ensidig självständighetsförklaring (Unilateral Declaration of Independence, UDI) under ledning av Ian Smith. Förhållandet mellan de två grannländerna, f.d. Nordrhodesia och Sydrhodesia, var av politiska skäl mycket spänt. Inget land hade erkänt Rhodesia, men Zambia var beroende av grannlandet för export av koppar och import av bränsle samt el-kraft från den jättestora gemensamt ägda Kariba-dammen.
Granitblock och elefantgräs nära Marandellas.
Vid gränsstationen på den rhodesiska sidan uppstod problem då vi skulle betala för inresevisumet. De vita tjänstemännen insisterade på att visumavgiften skulle betalas med rhodesiska pund, som vi inte hade för att det inte gick att få sådana lagligen på zambiska sidan. Vi hade bl.a. brittiska pund och zambiska kwacha, men de dög inte. Problemet löstes så småningom på så sätt att jag fick lifta till en liten butik några kilometer fram längs vägen för att växla några engelska pund till rhodesiska pund, medan Hilppa satt med Ralf vid gränsstationen och väntade på mig. Vi fick sedan Visitor’s Entry Certificate, giltigt endast tre dagar, eftersom vi var på väg till Moçambique. Anledningen till det kyliga bemötandet var troligtvis våra finländska, dvs. nordiska pass. De nordiska länderna antogs stöda, åtminstone moraliskt, frihetsrörelserna i landet. Finland hade dessutom goda förbindelser med det kommunistiska Sovjetunionen, vilket de rhodesiska tjänstemännen troligtvis ansåg vara mycket suspekt.
Jameson Avenue i Salisbury, numera Harare.
I Salisbury (Harare) sökte vi upp det portugisiska generalkonsulatet för att få visum till Moçambique, som då var portugisiskt område (província ultramarina). Portugal var ett av de få länder som hade konsulat i Rhodesia. Inom en dag lyckades vi få visumstämplarna i passen genom att betala expressavgift och körde sedan följande dag hela vägen från Salisbury till Beira i det Portugisiska Östafrika vid Indiska oceanen. Vid solnedgången skymtade oceanen mellan palmerna och vi tog in på Motel Estoril i Macuti mittemot en campingplats några kilometer öster om Beira.
Hilppa och Ralf vid Indiska Oceanen på Macuti Beach nära Beira.
Vi trivdes bra i Macuti och blev där en vecka. Hotellet vi bodde på låg ett par hundra meter från stranden. Sandstranden sträckte sig så långt man kunde se, Moçambique har en 2500 km lång kust som till största delen består av vita sandstränder. Temperaturen var omkring +30o, det var sensommar på södra halvklotet. Ralf hade nyligen fyllt 1 år och övade sig flitigt på att gå på den långgrunda stranden. Nere vid stranden fanns ett 30 m hög fyrtorn (Falor do Macuti) och alldeles nedanför fyren låg ett stort skeppsvrak på sandstranden. Det var en gammal holländsk bark (Willem Eggerts) som hade strandats där för att skydda fyren mot stranderosionen.
Simbassängen i Manica i Mocambique nära Rhodesia.
Efter veckan vid kusten styrde vi kosan tillbaka mot det inre av Afrika. Vi ville se lite mer av Rhodesia innan vi återvände till Zambia. Just före den rhodesiska gränsen körde vi genom den sista lilla staden på moçambikiska sidan, som hette Manica, och där råkade jag skymta en skylt med ”Piscina”. Vi hade redan kört några hundra kilometer i gassande sol från kustslätten genom det backiga landskapet upp mot det afrikanska platålandet, och tyckte att det skulle passa bra med ett uppfriskande dopp i en simbassäng. Den kommunala simbassängen i Manica visade sig vara en mycket positiv överraskning. Platsen var synnerligen välskött, med fina gräsmattor och blomsterodlingar. Den låg på en sluttning med utsikt mot bergslandskapet i Rhodesia. Det var en av de vackraste och trevligaste simbassänger vi någonsin har besökt. I staden fanns ett bryggeri som gjorde ett populärt öl som också hette Manica. Det bidrog troligtvis till att också den kommunala simbassängen hade god ekonomi.
På kvällen kom vi till Umtali, Rhodesias fjärde största stad, numera Mutare. Vi tog in på Brown’s Hotel, ett riktigt gamla stilens hotell, där man höll hårt på traditionerna. Vid incheckningen skulle man meddela om man ville ha Early Morning Tea eller kaffe. Vi hade redan varit så länge i Afrika att vi kände till sedvänjan att få te serverat på en bricka vid sängen innan man har stigit upp. Vi tyckte det var onödigt och fyllde inte i den kolumnen. Resultaten blev att en servitör knackade bestämt på dörren klockan sex på morgonen och frågade ”Sir, are you sure you don’t want Early Morning Tea?!” Vi tog snällt emot tebrickan och förstod att man inte skall nonchalera gamla fina traditioner.
I baren, där det fanns stora bilder av gamla racerbilar, pratade vi med hotellets ägare (eller manager). När han fick veta att vi var från Finland, började han prata om Djurgårdsloppet-Eläintarhanajot, och berättade att han hade tävlat i Finland. Jag kunde faktiskt påminna mig om att det också var sydrhodesiska deltagare i tävlingarna, som jag hade tittat på vid hårnålskurvan nära Helsingfors vinterträdgård i början av 1950-talet. Så kanske jag hade sett honom tidigare.
Zimbabwe Ruins Great Enclosure.
Från Umtali (Mutare) körde vi till trakten av Fort Victoria (Masvingo) för att bekanta oss med de storslagna ruinerna Great Zimbabwe. På min första världsatlas, som jag fick som skolpojke i Paipis, hade jag ringat in symbolen för de gåtfulla ruinerna i det inre av Afrika. Nu var jag äntligen där. Ruinkomplexet består av två huvuddelar: en stor oval borg som kallas ”Great Enclosure” eller ”Temple site”, och rester av byggnader uppe på en granitkulle som kallas ”Acropolis site”. Den stora borgen är ungefär 100 m lång och de upp till 10 m höga väggmurarna är konstruerade av huggna granitblock utan murbruk. På inre sidan av muren finns en smal gång som leder till ett gåtfullt koniskt torn. Kullområdet består av en serie inhägnader och smala passager gjorda av stora oregelbundna men väl sammanfogade block av natursten. Nationalmonumentet Stora Zimbabwe upptogs på Unescos lista över världskulturarv 1986.
Zimbabwe Ruins Temple Site och Acropolis Site.
Zimbabwe Ruins Acropolis Site.
Man anser nu att fornlämningarna är efter en stad från 1100- till 1400-talet. Staden var sannolikt huvudstad i ett kungarike inom shonafolkets område och centrum för guldhandel. Guldet transporterades vidare till kusten vid Indiska Oceanen, där det fanns arabiska handelsstäder. De första européerna som såg ruinerna mot slutet av 1800-talet hade svårt att tro att de stora byggnadsverken av natursten kunde ha uppförts av afrikaner. Man föreslog att de kanske var byggda av egyptier, fenicier, araber, drottningen av Saba eller kung Salomon. En hel del guldföremål tycks ha hittats av tidiga lycksökare eftersom det t.o.m. grundades ett företag som hette ”Ancient Ruins Company”, som under flera års tid sysslade bl.a. med att ta tillvara och smälta ned guldföremål som påträffades i området.
Tillbaka till Zambia körde vi genom den västra delen av Rhodesia som kallas Matabeleland. Nära Bulawayo körde vi upp i Matopo (Matobo) Hills med sina stora kala jämna granitkullar och rundade granitblock. Matobo betyder ”de skalliga huvudena” och det beskriver bra de mäktiga klippformationerna. Vi besökte Cecil Rhodes’ grav, som ligger uppe på en granitkulle och är inhuggen i berget och omgiven av granitblock. Därifrån har man en fantastisk utsikt över det omgivande landskapet. Platsen kallas också ”World’s View”. Rhodes hade själv valt gravplatsen och han begravdes där 1902. Hundratio år senare, 2012, krävde zimbabwiska aktivister och krigsveteraner att Rhodes’ grav skulle grävas upp och benresterna skickas till England. Planerna på att tömma graven blev dock stoppade på grund av områdets världsarvstatus. Matobo Hills hade upptagits 2003 på Unescos lista över världskulturarv på grund av den stora mängden klippmålningar och arkeologiska fynd i området.
Den hungriga elefanten försöker välta trädet, Wankie Game Reserve.
På vägen till Victoria Falls körde vi genom Wankie Game Reserve , som numera heter Hwange National Park och är landets största nationalpark. Vi övernattade i Sinamatella Camp, som låg på en hög kulle omgiven av grässlätter. På grund av den politiska situationen fanns det en risk för att frihetskämpar (eller terrorister, beroende på vem man pratade med) fanns i området. Därför blev vi noga informerade om hur man skulle uppföra sig efter mörkrets inbrott. Lägret vaktades av vältränade och välbeväpnade rhodesiska soldater. Cirka 30 år senare råkade jag i Finland träffa en sydafrikansk malmletare, som hade hört till trupperna som då bevakade området. Han brukade i allmänhet hålla helt tyst om den perioden, men då han märkte att jag kände till förhållandena på den tiden, kunde han prata om det. Området låg ju nära gränsen mot Zambia, varifrån infiltrationen av frihetskämpar/terrorister förmodades ske över Zambezifloden och djurparken var ett idealiskt gömställe: mycket glest befolkat, tät buskskog och gott om villebråd.
Strip road.
Trots den spända situationen fick vi röra oss med bilen fritt i djurparken i dagsljus. Vi hade väntat oss att se en massa djurliv, men det blev ganska magert. Det var mot slutet av regntiden så markvegetationen var riklig med gröna buskar och högt gräs. Det fanns också tillgång till vatten utanför de vanliga vattenhålen, dit djuren brukar samlas under torrtiden för att begapas av turister, så djuren var spridda över större områden. Genom det täta buskaget skymtade vi i alla fall en del antiloper, zebror, vårtsvin och giraffer. På de smala vägarna fick vi ibland köra långsamt bakom en flock pärlhöns som sprang förskräckta längs vägen med en hastighet av 5 mph (miles per hour). En del av vägarna var ”strip roads”, som bestod av två smala asfaltsremsor på en grusväg. Där kör man normalt med hjulen på bägge remsorna tills en bil kommer emot i motsatt riktning. Då kör man åt sidan och använder bara den ena remsan och låter den andra bilen använda den andra. Strip roads byggdes på 1930-talet i Rhodesia för att spara på asfalt så att man kunde anlägga långa vägsträckor genom glesbebyggda områden. På vägen till Victoria-fallen råkade vi ut för en punktering, vilket inte var något ovanligt då man körde genom djurparkerna. Vid vägkanten ligger ofta kvistar av akacia-trädet med sina 5 cm långa taggar. Akacian har fått sitt namn efter det grekiska ordet för tagg.
Vi tog in på Victoria Falls Hotel på den rhodesiska sidan av Victoriafallen. Hotellet, som också kallas ”the great lady of the Falls”, byggdes 1904 för att ta emot turisterna, som började komma söderifrån med den nya järnvägen som öppnades för trafik följande år. Det var ett riktigt fint gammaldags hotell. På kvällen åt vi middag i den stora matsalen. Det var stärkta vita dukar, massor med bestick och glas på bordet, och hela tiden stod 3-4 servitörer bakom oss och följde med om det behövdes något: placera servetten i famnen, fylla på i glasen, ta bort tallrikar, tända cigarren osv. Det var jättefin betjäning, men följande kväll köpte en grillad kyckling i en kiosk och smugglade den in på hotellrummet. Där fick man äta i lugn och ro utan kontinuerlig övervakning.
Victoria Falls.
Victoriafallen i Zambesifloden på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia är ett av de största vattenfallen i världen. Det är nästan 2 km brett och över 100 m högt. Vid fallet bildas ofta ett vattenmoln som är över en km högt och kan ses på tiotals km avstånd. På lokalspråket lozi kallas det Mozi-oa-Tunuya (och på tonga Mozi-o-Tunuya) som betyder Den Dundrande Röken. David Livingstone besökte platsen 1855 och uppkallade fallet efter den engelska drottningen Victoria. Mozi-oa-Tunuya / Victoria Falls upptogs 1989 på Unescos lista över världsarv i Zimbabwe och Zambia.
Victoria Falls.
Från hotellet var det bara en km till kanten av vattenfallet. Då vi hade Ralf i en liten barnvagn frågade vi i receptionen om den lättaste vägen dit. De visade oss hotellets promenadstig och erbjöd oss regnrockar. Vi tyckte att vädret var fint och avböjde erbjudandet. Nära fallet gick stigen genom en tät fuktig skog som kallades ”Rain Forest”. Då vi kom närmare kanten av fallet förstod vi det där med regnrockarna. Det var vid slutet av regntiden, vattennivån i floden var hög och vattenmängderna enorma. Luften var full av finfördelat vatten och det var som att stå i ett duggregn. Det var ju ganska varmt så det var inte obehagligt att bli lite våt. Ralf som satt i sin kärra tyckte det var riktigt skojigt. Hilppas stora gula Marimekkohatt och gröna klänning blev så småningom genomvåta. När solen sken genom vattenmolnet såg man en fin regnbåge mot vattenfallet. Längre fram längs kanten minskade vattenångan och man kunde både se och höra de väldiga vattenmassorna störta från den hårda basaltplatån ner i de mjukare sandstensfyllda sprickorna, som nu bildar djupa raviner nedanför vattenfallet.
Gränsen mellan Rhodesia och Zambia var på den legendariska bron, som byggdes 1905 som en del av Cecil Rhodes’ stora plan för järnvägen ”Cape to Cairo”. Den här gången lyckades vi överskrida gränsen utan större komplikationer. På den zambiska sidan av Zambesifloden tog vi in på det nya och moderna hotellet Intercontinental Musi-o-Tunya. Här kunde vi på nära håll se och höra de väldiga vattenmängderna störta ner vid Eastern Cataract och dessutom kunde man besöka en mindre djurpark i närheten av hotellet. På hotellet råkade vi träffa en finsk dam som jobbade där. Någon månad senare fick vi höra att hon hade dött i en tragisk olycka. Hon hade varit på en körtur i djurparken och det hade hunnit bli mörkt. På väg tillbaks till hotellet hade bilen kolliderat med en flodhäst.
Några kilometer norr om Victoriafallen ligger staden Livingstone, som i början av 1900-talet var dåvarande Nordrhodesias huvudstad. Huvudstaden flyttades 1935 till Lusaka som ligger mera centralt. Från Livingstone körde vi hem till Kabwe efter en tre veckors resa fylld av intressanta upplevelser och överraskningar.
Zambia och Malawi 8.9 – 19.9.1969
Färjan över Luangwa River på väg till Lions’s Camp.
Mot slutet av torrtiden, innan det började bli alltför hett, åkte vi på vår andra semesterresa i Afrika, den här gången längs Great East Road, till Luangwa Valley och Malawi. Luangwadalen ligger i en bred förkastningsspricka i östra Zambia. Genom den flacka dalbottnen slingrar sig Luangwafloden fram mot Zambesi. För att komma över floden till nationalparken South Luangwa National Park fanns en liten landsvägsfärja som drogs med handkraft med vajrar.
Hilppa och Ralf tittar på en elefant i Lion’s Camp.
Vi stannade tre dygn i Lion’s Camp, ett litet läger, där man kom nära in på naturen och djurlivet. Elefanter strövade ibland genom lägerområdet. På flodstranden kunde man stå och titta på flodhästarna i vattnet och krokodilerna som solade sig på sandbankarna på den andra stranden. På nätterna kom flodhästarna upp ur vattnet för att äta gräs på stränderna. Samtidigt kommunicerade de livligt och högljutt med varandra, ibland alldeles utanför vår hydda. Det var ett mäktigt brölande. På grund av torrtiden var gräset torrt och hade till stora delar blivit uppätet eller nedtrampat. Sikten var därför god och vi kunde se djuren på långt håll då vi körde omkring i nationalparken: elefanter, antiloper, vattenbockar, zebror, eland, vårtsvin och bufflar. Ralf, som då var ett och ett halvt år, tyckte mycket om att titta på bilderna av djuren i den lilla fälthandboken vi hade med oss: ”The Mammals of Rhodesia, Zambia and Malawi”.
Från Luangwa fortsatte vi till Malawi, som före 1964 hette Nyasaland och då hörde till Centralafrikanska federationen tillsammans Nordrhodesien och Sydrhodesien. Tull- och gränsformaliteterna mellan Zambia och Malawi var relativt smärtfria. Vid Mchinji, gränsstationen på malawiska sidan, stämplade tjänstemännen våra pass och sade ”Welcome to Malawi!”. Det verkade lovande. Ett litet problem var dock skylten där det stod:
”Female passengers will not be permitted to enter the country if wearing short dresses or trouser-suits, except in transit or at Lake Holiday resorts or National parks. Skirts and dresses must cover the knees to conform with Government regulations. The entry of ‘hippies’ and men with long hair and flared trousers is forbidden.”
Hilppa försökte dra ner sin Marimekko-klänning så att den just täckte knäna och vi kunde fortsätta resan in i Malawi. Landskapet började bli kulligt och vägen var mycket backig. Mest var det nedförsbackar. Vi körde ju från den centralafrikanska platån ned i den östafrikanska gravsänkan (riftdalen) till sjön Malawi. Gränsstationen låg 1300 m över havet medan strandlandskapen vid sjön är 500 m över havet, 800 m lägre ner. Den långsmala och djupa Malawisjön hette i min skolatlas Nyasa.
Nere vid sjön tog vi in på Fish Eagle Inn vid Salima Bay. På kvällen åt vi middag på en av restaurangerna vid stranden och råkade höra att det pratades nordiska språk vid bordet bredvid. Paret hette Monika och Sverrir och de bodde i Zomba, Malawis dåvarande huvudstad. Monika var från Helsingfors och hade bott på Solnavägen i Munksnäs, där Hilppa också hade bott 5 år tidigare hos sin mamma innan vi gifte oss. Sverrir igen var en isländsk arkitekt, som hade studerat på Tekniska Högskolan i Otnäs, och bott på Storsvängen på Drumsö, där jag också hade bott med mina föräldrar. Så vi hade mycket gemensamt att prata om. Osökt kom man att tänka på uttrycket ”It’s a small world”.
Det var ganska blåsigt på sandstränderna i Salima Bay så vi fortsatte till Zombaplatån, som höjer sig tusen meter över omgivningen i riftdalen nära staden Zomba. Vi kom fram sent på eftermiddagen vid solnedgången och började köra upp för den smala slingriga vägen till bergsplatån. Vägen var på en del avsnitt så smal att det var turvis uppåtgående och nedåtgående trafik med halvtimmes mellanrum. Det blev allt mörkare och vi kunde skymta några ljus nästan rakt ovanför oss vid bergskanten. Så småningom kom vi till ett litet hotell i mörkret och fick ett rum för natten.
På morgonen tittade vi ut genom fönstren och kunde se att vi befann i en helt annan värld än föregående dag. Det var ännu lite morgondisigt och daggdropparna hängde på barrträdens grenar. Det var som i en nordisk barrskog. Hela föregående vecka hade vi kört omkring i ett uttorkat, brunbränt och dammigt afrikanskt landskap. Kontrasten var förbluffande. Vi körde omkring i den friska svala skogen och förundrade oss över grönskan och den frodiga skogen. Längs vägen låg staplar med timmerstockar av tall. Jag räknade årsringarna på en av stockarna. Den var bara 8 år. De höga raka träden växte uppenbarligen snabbt i det svala och fuktiga klimatet, utan kall vinter, uppe på 1800 m höjd.
Nere i staden Zomba besökte vi Monica och Sverrir, som vi hade blivit bekanta med i Salima Bay. Vi övernattade hos dem och fortsatte sedan via Blantyre till Lilongwe. I Zambia övernattade vi i ett anspråkslöst Guest House i Kachalola vid Great East Road. I Lusaka hälsade vi på hos Hartikainens och körde sedan hem till Kabwe efter en intressant resa i österled.
Tanzania, Kenya, Etiopien, Grekland, Danmark, Finland 8.5 – 28.9.1970
Som geolog för Anglo American Corporation hade jag rätt till 55 dagars semester per år, som man kunde ackumulera upp till tre år. Vart tredje år fick man dessutom resan till hemorten betald. Sommaren 1970 hade vi varit tre år i Zambia och jag hade kvar nästan 5 månaders semester, så vi beslöt att åka till Finland och hälsa på släkt och vänner, som ju inte ännu hade träffat vår son Ralf.
University of Dar es Salaam, maj 1970.
I stället för att flyga direkt till Finland, ville vi passa på att se lite mer av Afrika på vägen. Först flög vi till Dar-es-Salaam, där vi egentligen bara övernattade på Hotel Kilimanjaro, som jag under senare kom att besöka många gånger i olika sammanhang. Då vi tog taxi tillbaks till flygplatsen, bad jag att vi skulle köra via universitetsområdet som låg lite utanför Dar. Jag kom senare många gånger att besöka universitetets geologiska avdelning i samband med olika samarbetsprojekt under 1970-, 1980- och 1990-talet.
Hilppa och Ralf i Nairobi Centrum.
Från Dar flög vi till Nairobi där vi stannade 4 dagar. Vi bodde på det gamla anrika The Norfolk Hotel. Jag märkte att det vid simbassängen i den frodiga trädgården fanns något som kallades ”sauna”. Det måste jag pröva på, jag hade ju inte varit i en bastu på tre år. Inne i bastun satt några lokala affärsmän, en del på golvet. Då jag kom in i bastun och stängde dörren hojtade de ”Keep the door open, it’s so hot in here!”. Jag fick vänta tills de andra hade gått ut, innan jag kunde stänga dörren. Vi vandrade omkring i storstaden Nairobi, med Ralf i sin lilla vagn, och bekantade oss med sevärdheterna. I utkanten av staden finns Nairobi nationalpark dit vi också åkte på safari i en minibuss för att titta på djuren i det fria på nära håll: lejon, giraffer, zebror, antiloper, mm. Elva år senare fick vi uppleva allt igen då vi bodde i Nairobi 1981-1982.
Hilppa och Ralf vid Lion of Judah i Addis Abeba.
Efter Nairobi flög vi till Addis Abeba, där vi bodde på det gamla hotellet Ras och hann promenera en smula omkring i staden. När vi flög vidare från Addis mellanlandade vi i den dåvarande etiopiska staden Asmara, som numera är huvudstad i Eritrea och som jag besökte 1999 som konsult för norskt utvecklingssamarbete. Eritrea blev självständigt 1991. Flygturen från Afrika till Europa var mitt på dagen och vi kunde tydligt se Nildalen i Egypten, som vi kom att besöka 1989 och 1991.
Hilppa och Ralf på Akropolis i Aten.
I Europa började vi med Grekland och Aten. Vi bodde på Hotel Gripsholm i Glyfada alldeles vid ändan av flygfältet så vi kunde höra och se flygplanen underifrån då de startade och landade. Inne i Aten ville vi bekanta oss med antika sevärdheter och började med Akropolis. Guiderna berättade och förklarade en massa mellan ruinerna uppe på kullen. Ralf var mera intresserad av de små gula blommorna som växte i kalkstenssprickorna. När vi skulle gå vidare protesterade han vilt och överröstade guiderna. Då tyckte vi att det var på tiden att resa vidare.
I Danmark stannade vi några dagar för att hälsa på Hilppas ”danska föräldrar” Grete och Hartvig i Haslev, där Hilppa hade bott som krigsbarn 1941-1949. Till Finland kom vi i slutet av maj 1970 efter nästan tre års frånvaro. Vi bodde hos Hilppas mamma i Munksnäs och hälsade på släkt och vänner.
Jag hade blivit erbjuden ett sommarjobb på Grönland av den danska firman Kryolitselskabet, som jag tidigare hade jobbat för. Jag tyckte att fyra månader för att hälsa på släkt och vänner i Finland var ganska mycket för min del, så jag tog emot erbjudandet och lät Hilppa fortsätta med att besöka sina släktingar och bekanta tillsammans med Ralf. Efter grönlandsjobbet, som jag har skrivit om i mina berättelser ”Somrarna på Grönland”, kom jag till Danmark, där jag hade fått ett par veckors vikariat vid Mineralogisk Museum i Köpenhamn för att i slutet av augusti delta i identifieringen av en samling sällsynta mineral från Kabwe i Zambia. Hilppa var då tillsammans med Ralf på besök hos sina danska krigsbarnsföräldrar, Grete och Hartvig, i Haslev. Vi bodde hos dem, först i deras sommarstuga vid stranden i Fakse Ladeplats, sedan i deras lägenhet vid Themstrupvej i Haslev. Därefter flög vi till Finland och besökte igen släkt, vänner och bekanta i Finland några veckor, medan Hilppa passade på att skaffa sig ett finländskt körkort. Jag deltog också i en geologisk exkursion till några gruvor i östra Finland och förundrade mig bland annat över att gruvan i Luikonlahti hade cirka 50 anställda medan gruvorna i Zambia hade tusentals anställda. I slutet av september återvände vi till vårt hem på Mimosa Street i Kabwe, Zambia.
Med Bedstefar och Bedstemor i Kastrup på väg tillbaks till Afrika.
Caj Kortman 