Nordenskiöldsgatan och andra världskriget
Jag föddes den 27.7.1940 klockan 20.20 en lördag kväll på Prof. Boijes sjukhus vid hörnet av Bulevarden och Fredriksgatan i Helsingfors. Var mina föräldrar, Richard och Ellen, bodde just då vet jag inte. Då de gifte sig i mars 1939 bodde de på Caloniusgatan, men jag har en vag uppfattning om att de sedan bodde tillfälligt i en gammal liten stuga i Hertonäs hamn. Det kan ha haft något att göra med de sovjetiska bombardemangen och evakueringen av Helsingfors under vinterkriget som utbröt i november 1939 och slutade i mars 1940, dvs. medan min mamma väntade mig.
Ellen med Caj på gårdstrappan till Nordenskiöldsgatan 9A, sommaren 1944.
Mina tidigaste barndomsminnen är från vår bostad på Nordenskiöldsgatan 9 A 1 i hörnet av Idrottsgatan. Det var en liten enrummare i nedersta våningen med ett fönster mot gården. Vi bodde där under hela fortsättningskriget 1941-1944. Jag har minne av att vid flyglarm skulle vi skynda oss till bombskyddet, som var i källarutrymmena med ingång alldeles bredvid vår dörr. Några gånger när vi kom från bombskyddet hade vårt fönster blåsts in av explosioner från bomber som hade fallit på Bollplan. Det här var troligen i samband med storbombardemangen i februari 1944, då jag var tre och ett halvt år. Bomberna var kanske avsedda för Stadion som hade byggts för Olympiska Spelen 1940, men spelen hade blivit uppskjutna på grund av andra världskriget. Bombardemangen var ett resultat av konferensen i Teheran i november 1943 då Roosevelt, Churchill och Stalin kom överens om att genom påtryckningar få bl.a. Finland att lösgöra sig från krigsföringen på Tysklands sida. Det var därför vårt fönster gick sönder.
Pappa kommer från kriget 1944.
Min pappa var inkallad till krigstjänst i pionjärtrupperna och var lastbilschaufför vid fronten längs floden Svir i Aunus mellan Onega och Ladoga. Jag har kvar en lerkanna med karelskt motiv som han tagit som krigsminne från ett hus i Fjärrkarelen julen 1941. Ortnamn som jag senare ofta hörde då jag satt under bordet och lyssnade på då pappa pratade om krigsminnen med andra farbröder var Aunus, Svir, Syväri, Mäkriä, Vaašeni, Lotinapelto och Podporoze. Hur länge han var vid fronten vet jag inte, men uppenbarligen ganska länge. Då han kom tillbaka från kriget och min mamma berättade att det här är pappa, trodde jag inte på det utan pekade på fotografiet på radion och sade att ”Det här är pappa!” för så hade mamma lärt mig.
Caj Kortman 