1. Ankomsten till Zambia, juli 1967
Till Afrika anlände Hilppa och jag den 19 juli 1967 med East African Airways, ett flygbolag som ägdes av Kenya, Uganda och Tanzania inom ramen för den Östafrikanska gemenskapen. Det elegant inredda planet landade i Zambias huvudstad Lusaka sent på eftermiddagen. Då vi kom ut från terminalbyggnaden höll solen på att gå ner. Ingen var där för att möta oss. Någon egentlig taxikö kunde vi inte upptäcka. De flesta andra passagerarna hade bekanta som mötte dem med sina bilar. Folkmängden och bilarnas antal minskade medan det snabbt började mörkna. Till sist lyckades vi få lift med en av de sista bilarna som lämnade flygplatsen. De frågade vart vi var på väg. Jag sade någonting om ”a hotel in Lusaka”. Det var ”no problem” och en stund senare befann vi oss på Lusaka Hotel där vi fick ett rum.
East African Airways VC-10.
Följande morgon gick vi ner till hotellets reception och frågade var det finns en firma som heter Anglo American Corporation. Det visade sig att firman hade sitt kontor i samma kvarter, ”just around the corner”. Vi vandrade iväg dit och anmälde att nu är vi här. Det väckte en del förvirring, men efter en stund fick man tag på både personalchefen och chefsgeologen. Det förblev oklart om de överhuvudtaget hade fått information om vår ankomsttid. Vi hade ju själva aldrig haft kontakt med kontoret i Lusaka, allt hade skötts via en adress i London. De var i alla fall ”very sorry” och berättade att föregående dag hade det varit den stora invigningen av firmans nya kontorskomplex i den fina stadsdelen Ridgeway. De nämnde visst också att självaste ”Oncle Harry” hade varit där, dvs. Harry Oppenheimer, högsta chefen för både Anglo American Corporation och De Beers Consolidated Mines, som tillsammans kontrollerade största delen av världens guld- och diamantmarknad. I det sammanhanget förstår jag nu att vår ankomst kanske inte var en så stor händelse, men vi var naturligtvis välkomna.
På personalavdelningen frågade man om jag har hört om firmans pensionsfond. Jag måste medge att det hade jag inte. Det var i alla fall min första morgon i Afrika och jag hade aldrig tidigare heller funderat på pensionsfrågor. Det visade sig att för utbetalning av lönen behövdes det uppgifter om sjukförsäkringskassan och pensionsfonden. Sjukförsäkringen genom firmans Medical Aid Society var obligatorisk, men pensionsfonden var uppenbarligen i princip frivillig. Jag förstod att det rätta svaret var att jag ville ansluta mig till firmans pensionsfond i Johannesburg. Sedan var allt OK. Chefsgeologen Pete Freeman berättade att i morgon kommer en bil för att köra oss till Broken Hill (staden heter numera Kabwe) där jag skall jobba som gruvgeolog. Jag blev förvånad och började förklara att det borde framgå helt klart i min ansökan att jag har erfarenhet av malmletning och fältarbete, men att jag aldrig har jobbat i en gruva. Chefsgeologen sade att det är helt OK. Det var meningen att jag nu skulle få gruverfarenhet eftersom jag inte ännu hade det. Jaha, tänkte jag, och så var allt klart och färdigt och vi hade eftermiddagen ledig.
Vi hade bekanta i Lusaka som vi passade på att hälsa på. Det var Fredrik och Gisela Pipping med sina fyra döttrar, som redan hade bott ett år i Zambia. Fredrik jobbade där för Geological Survey of Zambia och var just då på fältarbete, men Gisela var hemma i deras hus i Woodlands. Vi var ofta och hälsade på dem under de två följande åren och fick då träffa bl.a. Fredriks föräldrar samt en annan finsk geolog, Reino Marjonen, som också jobbade för Geological Survey of Zambia.
Nästa dag kördes vi till Broken Hill (Kabwe), som ligger 80 miles, dvs. 130 km norr om Lusaka. På vägen dit tyckte vi oss ibland skymta elefanter bland träden och buskarna, men det visade sig nog för det mesta vara lerhyddornas gråbruna runda grästak. När vi kom fram blev vi första natten inkvarterade i gruvans gästhus. Följande dag kördes vi till vårt första hus, som var en tillfällig inkvartering i ett s.k. ”Transit House” i väntan på en permanent bostad. En vänlig dam hade blivit ombedd att se till att huset var försett med de mest nödvändiga hushållsartiklarna. Jag kördes vidare till gruvan för att bekanta mig med min nya arbetsomgivning.
Caj Kortman 