Sommaren 1963 på Lersletten
Sommaren 1963 fick jag uppleva en helt annorlunda miljö än de två föregående somrarna i Sydgrönland. Det nya undersökningsområdet låg 900 km längre norrut, 200 km norr om polcirkeln. Området låg mitt inne i ett fullständigt obebott område långt från kusten så vi var helt isolerade med begränsade kontakter med yttervärlden.
Grönlandsflys Catalina amfibieplan landar i Egedesminde/Aasiat.
I slutet av maj flög jag från Finland till Danmark tillsammans med två studiekamrater, Kauko och Seppo. Efter några dagar i Köpenhamn kom vi iväg till Søndre Strømfjord (Kangerlussuaq) och efter ett par dagar där flög vi vidare med Grönlandsflys Catalina amfibieplan till Egedesminde, som då hette Ausiat (betyder spindlar) på grönländska och nu heter Aasiaat efter stavningsreformen 1973. Byn ligger vid Diskobukten och Catalinan landade på vattnet i hamnområdet. Vi kom lyckligt i land med en liten motorbåt och blev inkvarterade i byns hotell. Där fick vi vänta på en helikopter, som skulle transportera oss och hela expeditionens utrustning till vår framtida lägerplats på Lersletten, som malmletningsområdet kallades.
Slädhundarna var sommarlediga.
Vi hann bekanta oss med byn Egedesminde (Aasiaat) som hade 2000 invånare och minst lika många slädhundar, som nu på sommaren fick gå fritt omkring. Hundarna brukade kommunicera med varandra sent på kvällen genom att yla mycket högljutt. Speciellt mycket oljud var det då hotellets kök tömde matresterna vid stranden och hundarna kämpade om de bästa bitarna. Hundarna fick knappt med mat på sommaren för att de inte skulle bli för feta och slöa inför vinterns strapatser. Slädhundar i byarna var nytt för mig. I Sydgrönland hade man inga hundar. Där idkade man fårskötsel och fåren trivs kanske inte så bra ihop med hungriga slädhundar.
Efter en intressant vecka i Egedesminde kom en helikopter från Søndre Strømfjord för att transportera oss till malmletningsområdet. Flygvädret hade blivit bättre med mindre risk för plötslig dimma. Hela expeditionens utrustning på över 4000 kg och personal på 12 personer (geologer, geofysiker och en kock) flyttades till lägerplatsen som låg cirka 50 km i sydostlig riktning från Egedesminde ”in the middle of nowhere”. Undersökningsområdet kallades Lersletten för att det låg nära en stort låglänt lerslätt, numera känt som Naternaq. Lägret låg vid en sjö mellan några bergskullar. Platsen var naturskön och fridfull.
Vi bodde i små Sopu-tält från Finland och hade två större tält som kök och matsal. Jag delade tält med Erling, en dansk geologistuderande, som också svarade för radioförbindelserna med omvärlden. En stor del av tiden var vi utan radiokontakt på grund av olika tekniska problem. Radiosändaren behövde elektrisk ström och för det hade vi en generator utrustad med en förbränningsmotor som krånglade. Vid slutet av säsongen visade det sig att vi hade haft fel typ av bränsle för motorn.
Geofysiska mätningar med (nätpåsar på huvudet).
Myggorna var ett verkligt problem under de soliga varma sommardagarna.
Själva jobbet bestod av detaljerad geologisk och geofysisk kartering samt provtagning av ett stråk med koppar- och zinkhaltiga sulfidmalmer som hade upptäckts vid Kryolitselskabets helikopterburna malmprospektering föregående år. Det största problemet var den otroligt stora mängd myggor som soliga, vindstilla dagar bildade blodtörstiga moln kring oss. Senare på sommaren kom knotten. Det gällde att ha handskar på händerna, gummiband kring handleder och vrister, samt huvudet i en nätpåse om man inte råkade ha en mygghatt. Andra djur stötte man mera sällan på. Det fanns en del fjällripor och islommar som låg i sina bon och ruvade på äggen. De hade uppenbarligen ingen erfarenhet av människor eftersom man kunde komma helt in på dem utan att de lyfte från boet. Renar såg vi inte, men det låg gamla vitblekta renhorn här och där på renlaven, så uppenbarligen hade de funnits här tidigare eller vandrat genom området.
Torvbastu med presenningstak.
Genast de första dagarna efter att vi hade kommit till lägerplatsen byggde vi en bastu i en sluttning nere vid stranden av sjön. Väggarna gjordes av torv, taket av presenning och stenar samlades ihop till en bastuugn. Bastun var av typ rökbastu med vedeldning. Presenningen togs bort medan man eldade under ugnen. Ved hade vi ju inte, men genom att flitigt samla ihop torrt fjällbjörksris, lyckades vi få riktigt hyggliga bastubad. Vattnet i sjön var sedan mycket uppfriskande.
Kommunikationerna med omvärlden var minimala. Radioförbindelsen var osäker och postgången sporadisk. För posten hade vi en båtförbindelse var fjortonde dag från Egedesminde till en havsvik 15 km norr om lägret, och då skickades någon över fjällen till stranden.
Grönländaren Otto som hade varit försvunnen en månad.
En gång, då jag tillsammans med Seppo och Pietari hade vandrat till stranden för att möta postbåten, träffade vi en inuit som såg ut att ha varit ute på en långtur. Postbåten var försenad så vi satt i lugn och ro på marken och pratade med honom om ditt och datt på knagglig danska. Så småningom klarnade det att han hette Otto och att det var han som hade försvunnit på en jakttur en månad tidigare. Han hade eftersökts med spaningsflyg som vi också hade lagt märke till och hört om genom nyheterna på Grönlands radios danska utsändningar. Efterspaningarna hade avbrutits som resultatlösa och den saknade personen ansågs avliden. Det hade varit tal om att hålla minnesgudstjänst i kyrkan för honom. När postbåten kom in till stranden och besättningen fick syn på den ”avlidne” blev det stor uppståndelse. Efter upprörda diskussioner fick den återuppståndne Otto åka med båten tillbaks till bebodda trakter. Han verkade var fysiskt och psykiskt i helt gott skick och berättade att hans jaktkamrater hade lämnat honom vid en övernattningsplats och sedan kanske tappat bort honom i dimman. Han hade livnärt sig på lax som han hade fångat med händerna.
Ingen helikopter i sikte över lägret!
Den långa marschen till kusten.
När fältsäsongen gick mot sitt slut var det meningen att vi skulle bli avhämtade med helikopter. På grund av olika kommunikationssvårigheter såg det inte ut att bli till något, så i slutet av augusti packade vi ihop vårt pick och pack, satte det i och på ryggsäckarna och påbörjade en lång marsch till kusten. Därifrån seglade vi med en liten fiskarbåt i stark sjögång till Egedesminde och civilisationen.
-> Sommaren 1964 i Lersletten-området
Caj Kortman 