Studentlivet
”Studietiden innebär inte bara intressanta föreläsningar. Helsingfors universitet erbjuder nämligen också ett väldigt roligt studentliv som kommer att ge dig trevliga minnen och goda vänner för livet” står det på universitetets webbsidor. Då jag anmälde mig för studier vid Helsingfors Universitet i januari 1960 blev jag kallad till ett högtidligt tillfälle hos Universitetets Rektor och fick ett fint dokument, där det stod att jag ”som till Helsingfors Universitet ankommit med vittnesbörd från Andra Svenska Lyceum i Helsingfors har uti detta Universitets matrikel blivit inskriven såsom student hörande till Nyland Nation”. Jag förstod att det var något viktigt det där med att höra till en nation, så jag besökte ibland nationskvällarna i det fina nationshuset vid Kaserngatan 40. Där träffade jag dock mycket sällan någon av mina tidigare skolkamrater eller andra bekanta så besöken blev ganska sporadiska. Det blev naturligare att delta i ämnesföreningarnas verksamhet.
Vasaras “Jääkausijuhla” 1965.
Föreningen för geologistuderandena hette Vasara ry (Hammaren) och den är fortfarande i hög grad verksam. En av föreningens stora årliga evenemang är Jääkausijuhla (Istidsfesten), som firas på vårvintern till minne av att det är 10000 år sedan isranden smälte bort från södra Finland. Geologiska exkursioner var en viktig verksamhetsform. De planerades och organiserades i nära samarbete med lärarkåren. Hösten 1963 gjorde Vasara en exkursion till malmområden i norra Sverige och Norge. Vi besökte Pajala-området och de stora järnmalmsförekomsterna i Gällivare och Kiruna och åkte sedan tåg med malmbanan till Narvik. I Norge besökte vi Sulitelma malmområde, där man bröt svavelkis och kopparmalm. Sulitelma-malmen blev sedan ämne för min pro gradu-avhandling. Jag var exkursionsmästare för resan 1963 och blev ordförande för Vasara 1964.
Geologisk excursion i södra Spanien 1965.
Hösten 1965 gjorde Vasara en två veckors geologisk exkursion till Spanien. Vi besökte bl.a. Almaden, där man brutit kvicksilvermalm sedan romartiden, koppar-urangruvan La Virgen de la Cabeza och den stora koppargruvan Rio Tinto i sydöstra Spanien, där både fenicierna och romarna har brutit malm för tusentals år sedan. En beskrivning av malmerna i Rio Tinto ingick senare i min licentiat-avhandling. Exkursionen till Spanien var upplevelserik i många avseenden. Största delen av deltagarna hade rest med flyg från Finland till Barcelona, men vi var fyra äventyrslystna unga geologer som hade jobbat hela sommaren på Grönland, och i stället för att först resa till Finland flög vi till Paris och åkte tåg via Leucate vid Medelhavet till Barcelona, där vi anslöt oss till det övriga exkursionssällskapet. När vi sedan efter exkursionen skulle återvända med resten av sällskapet tillbaks till Finland med flyg, visade sig att det inte var möjligt eftersom vi inte hade anlänt med motsvarande sällskapsflyg till Barcelona. Resebyrån hade före resan meddelat att det inte skulle vara något problem med returresan, så det ordnade sig genom att vi i stället följande dag fick resa hem via Mallorca.
En annan förening som jag var med i var Spektrum. Det var Kemistklubben vid Helsingfors universitet, som i början av 1960-talet hade ändrat sitt namn till Spektrum rf och därmed blivit en svenskspråkig ämnesförening vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Medlemmarna bestod av studerande i matematik, fysik och kemi samt närliggande ämnen som meteorologi och geologi. Jag blev utnämnd till studierådgivare i geologi, vilket inte var speciellt betungande. Däremot råkade jag sedan ut för lite mer krävande uppgifter.
Det hade kommit ett brev från Helsingin yliopiston ylioppilaskunnan kulttuuritoimikunta (studentkårens kulturkommitté) till Spektrum med uppmaning att sända en representant till ett möte för att diskutera hur kulturutbudet borde organiseras och av en slump råkade det bli jag. På kulturkommitténs möte pratades det om hur viktigt det var att ordna besök på teater-, opera- och balettföreställningar för studenterna. Jag kom att tänka på The Beat Generation and the Angry Young Men och sade något om att det där är alldeles för gammalmodigt och tråkigt och det borde i stället ordnas biobesök. Beatles-filmen A Hard Day’s Night hade just haft premiär och det tyckte jag var viktigare kultur än tråkiga operaföreställningar. Det väckte en smula pinsam uppmärksamhet, men efter mötet blev jag tillfrågad om jag skulle vilja bli medlem i kulturkommittén. Jag var slagen med häpnad och förstod ingenting, men kommittémedlemmarna trodde uppenbarligen att de hade hittat en riktig kulturradikal till kommittén. Jag blev faktiskt medlem och ett år senare blev jag viceordförande för studentkårens kulturkommitté och fick bl.a. ordna en förevisning av polska filmer på Porthania för en fullsatt sal. Under min korta karriär inom kulturadministrationen hann jag träffa ett antal personer som senare blev kända inom kultur och politik, och fick en insikt i hur karriärer kan byggas upp. Det här var tiden just före den omfattande radikaliseringen inom studentvärlden och många av de mer eller mindre radikala studenterna blev senare framstående personer inom samhället.
Caj Kortman 