Lappland

Lapplands guld – Lemmenjoki och Tankavaara

Mitt jobb på GTK var, som sagt, intressant och omväxlande, och det ena ledde till det andra. Vid sidan av huvudlinjerna fanns det också överraskande sidospår. Ett exempel på det är Lapplands guld som jag kom att bekanta mig med och följde med under flera decennier.

1973

Då jag började på GTK i början av 1973 fick jag en position som chef för Stenmuséet. Det var då av flera orsaker en lämplig placering för överdirektörens assistent. Till muséets personal hörde en forskningsassistent och en tekniker, som skötte de praktiska sakerna, och vi var direkt underställda överdirektören.

Under våren 1973 meddelade Handels- och industriministeriet att det är aktuellt med att bygga Vuotosbassängen i Lappland. För att behandla ärendet behövdes det snarast möjligt bl.a. tillräckligt detaljerad information om områdets geologi och malmpotential. Då berggrundsavdelningen inte kunde inkludera området i sommarens kartering, blev det så att Stenmuséets personal fick i uppgift att sköta jobbet. I början av juni åkte vi upp till Lappland och slog upp våra små tält vi ödemarkssjön Siiamojärvi i Pelkosenniemi.

Tältplatsen i Pelkosenniemi.

Ödemarkssjön Siiamojärvi.

Forskningsassistenten Pentti Karhunen kände till Lappland och hade jobbat på Grönland (bl.a. sommaren 1970, samtidigt som jag), och var till ovärderlig hjälp när det gällde att ordna alla praktiska detaljer med expeditionen. Vi hade ju bägge erfarenhet av att leva och arbeta under enkla förhållanden i arktiska ödemarker, så det var inga problem med att köra igång med den geologiska kartläggningen av den planerade Vuotosbassängen tillsammans med ett par fältassistenter.

Tapio, Pentti och Matti som kartlade berggrunden i Vuotosområdet.

Det här var alltså bakgrunden till varför jag hamnade i Lappland under min första sommar på GTK. Men det ledde också till en längre bekantskap med Lapplands guld. Min chef, överdirektören Herman Stigzelius hade i början av 1950-talet som chef för gruvbyrån vid Handels- och industriministeriet besökt guldgrävarna i Lemmenjoki-området och blivit intresserad och fascinerad av guldproblematiken. Kanske han hade fått en liten släng av guldfeber. I alla fall skrev han senare en bok som kom ut 1986 med namnet Kultakuume – Lapin kullan historia d.v.s. Guldfeber – Lapplands guldhistoria.

Då jag skickades till Lappland sommaren 1973 fick jag två uppgifter: den ena var att se till att Vuotosbassängen blir geologiskt kartlagd och den andra var att bekanta mig med Lappland guld och göra några fältundersökningar. I bakgrunden fanns kanske tanken på att hitta guldets moderklyft, som man ju redan hade sökt i över hundra år. Hur som helst, jag skulle undersöka några magnetiska anomalier uppe på Jäkäläpää i Lemmenjoki-området. Herman kom ihåg att han hade sett ett stenprov som bestod av grovkornigt guld tillsammans med magnetit och kvarts. Där av kan man dra den slutsatsen att guldet kan förekomma tillsammans med magnetit, och magnetit kan man hitta genom magnetiska mätningar, som hade gjorts i området någon gång på 1950-talet, men inte följts upp.

Juhani Jomppanen med forsbåten Nuoli IV i Lemmenjoki.

Morgamojan Kultala med Pellisen kämppä, juli 1973.

Efter ett par veckor i Vuotos området fick jag sedan lämna de andra kvar att fortsätta med karteringen och körde via Ivalo och Enare till Njurgalahti vid Lemmenjoki. Med Juhani Jomppanens forsbåt Nuoli IV åkte jag med min fältutrustning till Kultahamina, Därifrån bar jag utrustningen upp längs den 5 km långa stigen till en gammal guldgrävarstuga vid Morgamoja, där jag inkvarterade mig. Morgamojan Kultala, eller Pellisen kämppä, som stugan också kallades, hade byggts 1948 av guldgrävarna under guldruschen vid Lemmenjoki och sedan överlåtits till Geologiska forskningsanstalten. Forststyrelsen skötte om stugan, som hade två rum. Det ena rummet användes som öppen ödemarksstuga för vandrare och det andra rummet var låst och kunde användas av statsanställda på tjänsteuppdrag.

På väg upp längs Jäkälä-äytsi till Jäkäläpää. Foto: GTK, 1973.

Undersökningsområdet låg uppe på kalfjället Jäkäläpää 5 km norr om Pellisen kämppä. Jag hittade de magnetiska anomalierna med hjälp av gamla kartor och en Jalander magnetometer. Berggrunden var täckt av morängrus, så för att kunna identifiera vad som orsakar anomalierna måste man gräva sig ner till fast fjäll. Jag anställde två assistenter från Enare, Morottaja och Sietiö, för att gräva fram bergsytan. Sedan måste jag avbryta mitt fältarbete ett par veckor på grund av min fars frånfälle.

Tuure Morottaja gräver fram berggrunden vid en magnetisk anomali uppe på Jäkäläpää. Foto: GTK, 1973.

Jag återvände till Lappland i början av augusti tillsammans med Herman Stigzelius. Vi dokumenterade iakttagelserna i de några meter djupa undersökningsgroparna som hade nått ner till berggrunden bestående av en något förvittrad rostig granulitgnejs, med små spår av magnetkis. Några tydliga spår av magnetit kunde inte påträffas, men magnetometern visade märkligt varierande höga värden längs den blottade bergsytan. Vi tog ett antal prov för kemiska, mineralogiska och petrografiska laboratorieundersökningar.

Vi besökte de klassiska guldområdena längs Morgamoja, Jäkälä-äytsi och Miessi, och träffade flera av de gamla guldgrävarna från 1950-talet: Jaakko Isola, Jalmari Hepo-oja och Heikki Pihlajamäki. Herman visade också lokaliteter där man tidigare hade gjort sporadiska geologiska undersökningar av kisförekomster vid Morgamoja, Kotaoja och Pihlajakuru. Man hade antagit att guldet kunde härröra sig från magnetkisen, men inga tydliga samband hade kunnat påvisas. Guldets ursprung var lika gåtfullt som tidigare.

Marknadsföringen av guldvaskning vid Tankavaara 1973.

Turister hade börjat komma för att få vaska guld i Tankavaara 1973.

Niilo (Nipa) Raumala var en av de legendariska guldgrävarna i Tankavaara 1973.

Under sommarens lopp fick jag också tillfälle att i olika sammanhang bekanta mig med flera andra klassiska lokaliteter i centrala Lappland, som t.ex. Tankavaara, Laanila, Kerkelän kaivos, Kaarle Kustaan kuilu, Kivekkään kämppä och Ivalojoen Kultala samt Äimäjoki vid Tana älv (Tenojoki) i nordligaste Lappland vid gränsen till Norge. Dessutom blev jag bekant med andra legendariska guldgrävare såsom Yrjö Korhonen och Niilo Raumala. All den här informationen var till stor nytta och mycket nöje för mig under de kommande åren då mina kontakter med Lappland och Lapplands guld fortsatte av olika orsaker.

1974

Undersökningarna i Lemmenjoki-området skulle fortsätta 1974 och i början av juni var vi 4 stycken som åkte upp till Lappland: Pentti Karhunen, Veikko Wiik, Japhet Nanyaro och jag. Pentti och Veikko var Stenmuséets personal. Japhet var en geologistuderande från Tanzania, som skulle göra en del av sitt pro-gradu arbete i Lemmenjoki-området.

Japhet Nanyaro från Tanzania gjorde en del av sitt progradu-arbete i Lemmenjoki-området.

Vi åkte från Helsingfors till Rovaniemi med bilarna på tåget. Bilresan norrut blev sedan en aning dramatisk. Vid Peurasuvanto hade ett äldre franskt par kört av vägen och var ganska svårt skadade och chockade. Vi var de första som kom till platsen och det visade sig att de skadade endast kunde tala franska. Jag gjorde mitt bästa att med min då ytterst rudimentära franska försöka kommunicera med dem och se till att få ambulans från Rovaniemi eller Sodankylä. Det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden, men i närheten fanns ett hus med fungerande fast telefon, så det ordnade sig till sist.

I Njurgalahti lastade vi all vår fältutrustning och proviant för flera veckor i Jomppanens långa smala forsbåt och åkte upp längs Lemmenjoki. Från Kultahamina bar vi sedan vår omfattande utrustning upp till Pellisen kämppä. Japhet tyckte att det var märkligt att använda geologer till att bära material. I Afrika skulle vi ha använt oxar eller åsnor, sade han.

Sommaren 1974 var Pellisen kämppä ännu den ursprungliga från 1948.

Vi installerade oss i Pellisen kämppä och satte igång med fältarbetet. Jag använde en del av min tid till tillsammans med Japhet Nanyaro, som gjorde en geologisk kartläggning av berggrunden i Lemmenjoki-området med speciell hänsyn till lineament, d.v.s. förkastningar. Japhet studerade vid Helsingfors universitet som stipendiat för att avlägga filosofie kandidat examen i geologi. Han hade tidigare jobbat som fältgeolog i Tanzania och anpassade sig snabbt till förhållandena i Lappland. Tillsammans med oss blev han också bekant med våra närmaste grannar, guldgrävarna Flink, Tiihonen och Pihlajamäki.

Heikki Pihlajamäki och Japhet Nanyaro kom bra överens.

Undersökningsgroparna vid de magnetiska anomalierna på Jäkäläpää var delvis fyllda med smältvatten i början av sommaren, men blev snart så torra att vi kunde fortsätta med att gräva längre och djupare undersökningsdiken för att hitta orsaken eller förklaringen till de märkliga magnetiska anomalierna.

Camilla, Ralf och Anssi vid Pellisen kämppä.

I slutet av juni ordnade vi det så att både Pentti Karhunens och min familj kunde besöka oss. Under midsommaren bodde vi i Juhani Jomppanens semesterby i Njurgalahti och sedan åkte vi upp längs Lemmenjoki till Pellisen kämppä där vi alla bodde några dagar i den genuina guldgrävarmiljön från 1950-talet. Det var den sista sommaren som man kunde uppleva den miljön. Följande sommar hade Forststyrelsen rivit huset, som hade några murknande stockar i nedre delen av bakväggen, och byggt upp ett liknande stockhus.

Första finländska mästerskapen i guldvaskning, Tankavaara 1974.

Fältarbetet i Lemmenjoki-området avslutades i mitten av juli och vi förflyttade oss till Vuotso, Tankavaara och Ivalojoki. I Tankavaara hölls de första finska mästerskapen i guldvaskning. Mästerskapstävlingar i guldvaskning har ordnats i Tankavaara årligen sedan dess, både nationella och internationella. Organisatörerna var Kauko Launonen och Inkeri Syrjänen i Guldmuséet, som jag sedan samarbetade med i olika sammanhang under tiotals år.

Kronostationen Kultala vid Ivalojoki byggdes 1870.

Japhet skulle också göra en del av sitt pro-gradu arbete i Ivalojoki-området, så han etablerade sig i Ivalojoen Kultala tillsammans med Pentti Karhunen. Japhets lärare i geologi vid Helsingfors universitet professor Heikki Tuominen ville besöka undersökningsområdet i början av augusti. Med Olavi Maggas forsbåt åkte vi, d.v.s. professor Tuominen, Herman Stigzelius och jag från Kuttura ner längs Ivalojoki till Kultala, som hade byggts 1870 som kronostation för att upprätthålla lag och ordning under guldruschen. Vädret var de följande dagarna ganska dåligt och det blev inte möjligt att besöka geologiska lokaliteter längs älven, men vi hade desto mera tid till mer eller mindre djupsinniga diskussioner om geologiska och andra problem i den historiska miljön. Efter några dagar bröt vi upp och började vandra i duggregnet mot Pahaojan kämppä. På vägen stötte vi på bröderna Per Olof och Lars Jansson (Tove Janssons syskon) som höll på med att suga upp guldförande grus från älvbottnen. Till kvällen kom vi till Vuotso, där vi övernattade.

Bergsingenjör Oskar Nystad berättar om järnmalmsundersökningarna vid A/S Sydvarangers järngruva i Björnevatn nära Kirkenes för professor Heikki Tuominen, Japhet Nanyaro och Pentti Karhunen.

Följande dag startade vi, d.v.s. professor Tuominen, Japhet Nanyaro, Pentti Karhunen och jag, på en geologisk exkursion till Norge och ishavskusten. Professor Tuominen ville visa oss olika typer av deformation i metamorfa bergarter. Vi körde via Sevettijärvi och Näätämö till Grense Jakobselv vid Ishavet alldeles vid gränsen till Sovjetunionen, övernattade i Kirkenes och besökte följande dag A/S Sydvarangers järnmalmsgruva i Björnevatn. På återvägen söderut gjorde vi ett snabbesök i Lemmenjoki och Morgamoja för att professor Tuominen också skulle få se den delen av Japhets undersökningsområden.

I mitten av augusti avslutade jag min fältsäsong i Lappland.

1975

Sommaren 1975 skulle det göras ännu ett försök att lösa mysteriet med de magnetiska anomalierna. På grund av många andra arbetsuppgifter hade vi bara två veckor i början av augusti för fältarbete i Lappland, men den här gången hade vi för säkerhets skull med oss också en geofysiker. Det var ju de geofysiska tolkningarna och modellerna som lät förstå att anomalierna tyder på att där måste finnas magnetit. Inte för att det var magnetit vi egentligen sökte, men tanken var att magnetiten kunde vara associerad med guld. Vi tog nya prov av den rostiga granulitgnejsen för petrofysiska undersökningar, såsom bestämningar av susceptibilitet, remanens och Q-värden. Det visade sig senare att bergartsproven hade exceptionella magnetiska egenskaper som kunde förklara uppkomsten av anomalierna utan större förekomster av magnetit.

Geofysikern anländer till Jäkäläpään lentokentän kämppä med Jaakko Palokangas Rallye Commodore. Vårt undersökningsområde var på Jäkäläpää nära flygfältet, där vi också hade våra tält.

Resultaten av undersökningarna finns beskrivna i GTKs arkivrapport:

Caj Kortman 1976: Jäkäläpään magneettiset anomaliat Lemmenjoen alueella Inarin kunnassa. Selostus tutkimustöistä 1973-1975. 14 s., 8 l., M19/3812/76/ (full text).

Japhet Nanyaros pro-gradu arbete finns i GTK:s bibliotek:

Japhet T. Nanyaro 1975: On the geology and lineaments of northern Finnish Lapland, with special reference to the Lemmenjoki and Ivalojoki gold districts, 60 s. + 3 karttal. Pro gradu, Helsingin yliopisto, geologian laitos, geologian ja mineralogian osasto.

Forststyrelsen hade rivit den ursprungliga  Pellisen kämppä på grund av murknande stockar i nedre delen av bakväggen och byggt upp ett liknande stockhus 1975. En period hade nått sitt slut.

Fältarbetet i Lapplands klassiska guldområden somrarna 1973-1975 gav mig en god och mångsidig bild av Lapplands guldgrävarhistoria. Genom Herman Stigzelius fick jag bekanta mig med gamla klassiska lokaliteter och fick lära känna många av de legendariska guldgrävarna från 1950-talet, medan jag genom Pentti Karhunen blev bekant med en yngre generation guldgrävare. Alla de här upplevelserna, erfarenheterna och kontakterna blev grunden för ett långvarigt samarbete mellan GTK:s Stenmuseum och Guldmuseet i Tankavaara.

1970- och 1980-talet

Under andra delen av 1970-talet och hela 1980-talet blev mina kontakter med Lapplands guld ganska sporadiska på grund av alla andra egentliga arbetsuppgifter som jag var fullt sysselsatt med. Några gånger hade jag tillfälle att besöka både Lemmenjoki- och Ivalojoki-områdena, där några företagsamma guldgrävare hade börjat med maskinell guldgrävning. I Tankavaara anordnades sedan 1974 årliga mästerskapstävlingar i guldvaskning, av vilka åtminstone 1978, 1983 och 1987 var världsmästerskapstävlingar med deltagare från tiotals länder.

Våra danska gäster på väg upp från Kultahamina till Pellisen kämppä 1986.

Sommaren 1986 besökte Hilppas danska “syster” Line oss med sin familj, och vi tog dem med på en resa till Lappland. Vi började med att ta tåget till Rovaniemi och fortsatte med bilarna via Saariselkä till Njurgalahti. Med Jomppanens forsbåt åkte vi upp längs Lemmenjoki till Kultahamina och vandrade den långa vägen längs Hengenahdistuksen mäki (Andnödsbacken) upp till Pellisen kämppä vid Morganoja. Där fick våra gäster uppleva “ödemarken”, som var ett nytt ord för dem. Efter två övernattningar tog vi oss till Enare varifrån våra danska gäster gjorde en sväng upp till Nordkap, medan vi fortsatte till Tankavaara, där vi bodde i tält på Tauno Virtanens gårdsplan. Finska mästerskapstävlingarna i guldvaskning var i full gång. I något sammanhang kallades vi in till ett kabinett i restaurangen och efter ett roligt och livligt möte visade det sig att vi hade varit med om att grunda föreningen Lapin Kullan Ystävät. På kvällen anordnades en underhållande Petronella-tävling som Hilppa deltog i, mer eller mindre frivilligt.

Herman Stigzelius’ födelsedag firades med en besök vid Nulkkamukka 1987.

I augusti 1987 var det igen tid för Goldpanning World Championships i Tankavaara och i samband med det ett internationellt guldsymposium. Det råkade sig så att Herman Stigzelius fyllde 70 år samtidigt. Det firades bl.a. med att avtäcka ett minnesmärke vid Nulkkamukka, där en expedition ledd av myntverkets chef Lihr 1868 fann de första små kornen av guld, som sedan ledde till den stora guldruschen till Ivalojoki. Hilppa berättade om besöket i den barska lapska ödemarken: “Först körde vi med en vit Mercedes längs smala skogsvägar, sedan flögs vi med en helikopter till en fors och där blev vi bjudna på champagne”.

Under 1980-talet jobbade jag också längre perioder i Afrika, i tre olika länder: Kenya, Burundi och Tanzania. I alla de här länderna påträffade jag guldgrävare ute i bushen i olika miljöer.

1990- och 2000-talet

Under 1990-blev mina kontakter med Lapplands guld mer regelbundna. I samband med de årliga guldvaskningstävlingarna ordnade Guldmuseet i Tankavaara också ett guldseminarium eller -symposium. På guldseminariet 1990 höll jag ett föredrag om småskalig guldgrävning i Afrika, “Pienimuotoinen kullankaivuu Afrikassa”, där jag bl.a. beskrev hur det stigande guldpriset på 1970-talet hade bidragit till ett stort intresse för guldgrävning speciellt i områdena söder om Victoriasjön. Största delen av guldgrävarna saknade tillstånd och den vitt utbredda verksamheten var därför mer eller mindre olaglig. Det var intressant att jämföra med situationen i Finland, där guldgrävandet är i allt högre grad noga reglerat genom många olika lagar, förordningar, stadgar mm.

Maskinell guldgrävning på Kari, Sirkka och Pekka Merenluotos inmutning vid Miessijoki 1991. Foto: GTK.

Mot slutet av 1980-talet hade ett antal guldgrävare i Lappland övergått till maskinell guldgrävning. Utrustningen var mycket varierande och återspeglade guldgrävarens tekniska kunnande, risktagningsförmåga och uppfinningsrikedom. För att dokumentera det här stadiet i guldgrävandets historia i Lappland reste personalen vid Geologiska forskningsanstaltens Stenmuseum sommaren 1991 till Lemmenjoki-området för att videofilma och intervjua guldgrävarna vid Miessijoki och Jäkälä-äytsi. Vi besökte sammanlagt 8 inmutningar vid Miessijoki och Jäkälä-äytsi och träffade Kari Merenluoto, Raimo Kanamäki, Jukka Sarre, Marjut och Risto Telilä, Jaakko Kangasniemi, Pekka Itkonen, Toivo Heino samt Yrjö och Jalmari Korhonen, som alla förhöll sig mycket positivt till att bli filmade och intervjuade.

Videor om guldgrävning i Lappland.

Av det omfattande videomaterialet gjordes ett 12 minuter långt sammandrag Kullankaivu Lapissa i VHS PAL format och en version på engelska Gold Digging in Finnish Lapland. i både VHS PAL och VHS NTSC -format för internationell distribution. Samtidigt togs ett stort antal fotografier som användes till en fotoutställning följande år i Stenmuseet i Otnäs och i Guldmuseet i Tankavaara. Av hela videomaterialet sammanställdes en 60 minuters dokumentärvideo som 2007 överfördes till DVD med namnet Koneellinen kullankaivuu Lemmenjoen alueella kesällä 1991 [Videotallenne], tillgängligt på GTK:s bibliotek.

Deltagare i det internationella guldsymposiet 1993.

Världsmästerskapen i guldvaskning, Tankavaara 1993.

VIP-läktaren.

I augusti 1993 var det igen världsmästerskapstävlingar i guldvaskning i Tankavaara med ett internationellt två dagars guldsymposium, som Guldmuseet hade bett mig vara ordförande för. Föredragshållarna var från Storbritannien, Japan, Österrike, Kanada, USA, Tyskland, Schweiz, Italien, Frankrike, Australien och China. Föredragen handlade till stor del om guldgrävandets historia i de olika länderna och om guldmuseerna vid de klassiska lokaliteterna där guldruscherna vanligen hade fått sin början. Föredragen publicerades i International Gold Symposium 1993 i Guldmuseets serie Publications of the Gold Prospector Museum N:o 15, 121 p., 1993.

Under de följande åren var jag sedan ordförande också för guldsymposierna 1995, 1996, 1997, 1999, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006. Under den här tiden kunde jag på det här sättet upprätthålla kontakterna och följa med utvecklingen inom guldgrävningen i Lappland. Mina egentliga arbetsuppgifter vid GTK hade ju egentligen ingenting att göra med Lapplands guld, men i mina roller som informationschef och kommunikationsdirektör passade det bra att vara synlig också i dessa sammanhang.

Information om vad som pågick inom Lapplands guldvärld fick jag dessuton kontinuerligt genom några föreningar och deras medlemsblad: Kultamuseoyhdistys (senare Kultamuseon Tuki), Lapin Kullankaivajain Liitto och Lapin Kullan Ystävät.

Ett internationellt guldsymposium hölls före världsmästerskapen i guldvaskning i Tankavaara 2006. Symposiets avslutningsmiddag var på restaurangen Wanha Waskoolimies.

På morgonen den första tävlingsdagen för världsmästerskapen i guldvaskning 2006 i Tanka vaara var allt färdigt och väl förberett. I det välbevakade blåa tältet förvarades viktigt och väsentligt material för guldvaskningstävlingarna,

… nämligen alla hinkarna med gruset som innehöll ett specifikt antal små guldkorn för de olika tävlingsklasserna.

Föregående år hade världsmästerskapen hållits i Pilgrim’s Rest i Sydafrika. Flaggan överläts av sydafrikanerna och hissades upp av Finlands representanter.

Världsmästerskapen i guldvaskning 2006 kunde sättas i gång. Här skall damernas final just börja.

Det sociala umgänget är en väsentlig del av tävlingarna. Hilppa, Anne och Pentti på Golden Night i Nugget Saloon som sponsrades av Dawson City, Yukon Territory, Canada, där världsmästerskapen hölls följande år.

Cancan flickorna uppträdde under Goldpanners’ Night.

På den fjärde och sista tävlingsdagen delade Kauko och Inkeri från Guldmuseet ut vimplar till viktiga samarbetspartner. Jag fick representera GTK, fast jag hade varit pensionerad ett par år, men dom fick inte just då tag på någon annan..

Om erfarenheterna från Lappland och om Lapplands guld har jag senare fått berätta i flera fördrag jag hållit för olika föreningar och klubbar. Om Lapplands guldhistoria blev jag också ombedd att skriva en artikel, Kulta vetää Lappiin: nälkävuosista kultakaivoksiin i boken Lapin tuhat tarinaa: Anto Leikolan juhlakirja, 2012. Den berättar om tilldragelser i Lapplands guldhistoria och baserar sig till stora delar på Herman Stigzelius’ bok Kultakuume och andra källor.

Sommarjobbet 1973 ledde till mångsidiga kontakter med Lappland och Lapplands guld under mer än 30 år.

Vistelser i Lapplands guldområden har jag någon gång sett träffande beskrivet på meänkieli: “Kultaa met emmä löytänheet ku hitusen verran, mutt maailmanparanthaminen onnistu täyvellisesti” (ungefär: Guld hittade vi bara en liten smula, men världsförbättrandet lyckades fullständigt).

 

-> Information och kommunikation

-> Tillbaka till GTK

 

---