Mitt jobb med AAC i Kabwe, Kitwe och Chingola
1. The Zambia Broken Hill Development Company Ltd. – ZBHDC
1967-1971
Min första arbetsplats i Zambia var zink- och blygruvan i staden Kabwe, som på den tiden för det mesta kallades Broken Hill efter gruvan. Malmförekomsten hade upptäckts av T. G. Davey 1902 och han namngav den efter världens största bly-zink-malm, Broken Hill i Australien. Efter upptäckten förlängdes järnvägen från Kapstaden över Zambezifloden vid Victoria Falls och nådde 1906 Broken Hill, som var den enda gruvan av betydelse i territoriet Norra Rhodesia tills de stora kopparfyndigheterna upptäcktes och togs i bruk på 1930-talet.
Zambia Broken Hill zink-bly-gruvans metallurgiska anläggningar. Geology Departments kontor är i nedre kanten av bilden.
Min arbetsgivare i Zambia var hela tiden Anglo American Corporation (Central Africa) Ltd., som hörde till den stora koncernen Anglo American Corporation med huvudkontor i Johannesburg i Sydafrika. Jag lånades sedan ut till gruvor och andra organisationer i Zambia enligt behov. Gruvbolaget i Kabwe hette The Zambia Broken Hill Development Company Ltd. (ZBHDC) och hörde till AAC-gruppen, liksom ett hundratal andra företag i landet, inklusive några stora koppargruvor på kopparbältet nära gränsen till Katangaprovinsen i Kongo. Andra stora koppargruvor ägdes av koncernen Roan Selection Trust (RST).
Gruvgeologens jobb är ofta underjordiskt.
Mitt jobb som gruvgeolog var bl.a. att göra kartor som visar malmförekomsternas läge och metallhalter, och att beräkna malmreserverna som underlag för den egentliga malmbrytningen. Informationen om malmerna skaffar man sig genom direkta observationer och provtagningar i tunnlarna och gångarna under jorden, och genom borrningar. Under jorden brukade jag gå ungefär en gång i veckan för att kontrollera malmens gränser. Malmbrytningen skedde på arbetsnivåer cirka 400 m under markytan. Det dagliga jobbet bestod främst av att inspektera och logga borrkärnor, dvs. göra en detaljerad rapport över variationerna i bergarterna och malmtyperna, fot för fot och tum för tum. Det var ju det engelska måttsystemet som gällde.
När borrkärnorna hade loggats kunde man överföra informationen om malmgränserna till kartor och profiler för planeringen av malmbrytningen. Det var ju då tiotals år före datorerna blev allmänna. Det fanns inte ännu ens elektroniska räkneapparater. Men man saknade ju inte dem, eftersom man inte visste om dem. I stället hade man två väsentliga arbetsverktyg som snabbt och säkert gav resultat: trigonometriska tabeller och Facits räknemaskin med handsnurra. Mest var det frågan om att tillämpa de trigonometriska funktionerna sinus och cosinus på de uppmätta längderna i borrkärnorna. Därefter kunde man markera malmgränserna på kartor och profiler och ge informationen till gruvingenjörerna som underlag för malmbrytningen. Den brutna malmen, som innehöll zink och bly, lyftes upp genom gruvschaktet, sorterades, krossades, maldes och anrikades. Av koncentraten framställdes sedan med olika metallurgiska metoder zink- och blymetall för försäljning och export.
Zinktackor färdiga för export.
En annan viktig uppgift för gruvgeologen var att följa med vattennivån i berggrunden runt gruvan för att förutse och förhindra situationer som kunde leda till översvämningar. Det gällde att se till att vattennivån kring gruvan hela tiden sänktes så att malmblocken var ovanför vattennivån två år före malmbrytningen nådde dem. Det här åstadkoms genom stora avvattnings- och dräneringsprogram med långa borrhål, tunnlar och pumpstationer. Gruvan i Broken Hill låg i en karbonatbergart med stora underjordiska grottsystem fyllda med vatten. Speciellt under regntiden måste man pumpa synnerligen stora mänger vatten ur avvattningsschaktet för att hålla grundvattennivån i den omgivande berggrunden klart lägre än arbetsnivåerna i gruvan.
Cerussitkristaller (blykarbonat).
Malmen i Broken Hill hade exceptionellt höga zink- och blyhalter, högst i världen. Den brutna malmen innehöll under året 1970 i medeltal 29 % zink och 11 % bly. De inre delarna av malmkropparna var massiv sulfidmalm och bestod huvudsakligen av zinkblände, blyglans och svavelkis. De yttre delarna av malmerna var oxiderad malm med huvudmineralen willemit, smithsonit och cerussit, d.v.s. zinksilikat, zinkkarbonat och blykarbonat. Andra mineral som förekom i oxidationszonen var anglesit, pyromorfit, vanadinit, descloizit, mottramit, kvarts, hematit samt götit och limonit, som gav oxidmalmen en rödbrun färg. Mineralen bildade ibland exceptionellt fina kristaller och kristallaggregat. På grund av mineralmångfalden var malmen samtidigt mineralogens paradis och metallurgens mardröm. I de övre delarna av malmerna förekom dessutom sällsynta zinkfosfatmineraler såsom tarbuttit, hopeit och parahopeit. Fosfaten i dessa mineral härstammar uppenbarligen från organiskt material som har förekommit i grottor och ihåligheter i malmernas ytliga delar.
Malmförekomsterna i Broken Hill har jag beskrivit i en artikel i en vetenskaplig tidskrift:
Kortman, C. R., 1972. The geology of the Zambia Broken Hill Mine, Kabwe. Geologie en Mijnbouw 51 (3), p. 347-356.
Kabwe är berömt för att en skalle av en förhistorisk människotyp ”Homo rhodesiensis” eller ”Broken Hill Man” hittades 1921 i en grotta i malmen nära markytan. Man antar att Broken Hill hominiden levde ungefär samtidigt som neanderthalarna i Europa för några hundratusentals år sedan. Kraniet förvaras nu i British Museum i London. Informationen om hur kraniet hittades varierar något i olika skriftliga beskrivningar. Enligt hörsägen vid gruvan gick det till på följande sätt:
”Ett arbetslag med lokala gruvarbetare kom in i en grotta på 20 meters djup i malmen och såg ett skelett. De blev förskräckta och rusade upp till ytan. Deras förman klättrade mer till grottan, såg skelettdelarna och konstaterade att ett mord hade begåtts. Han kallade på polisen som besiktigade brottsscenen och insåg att fallet var för gammalt att kunna undersökas. Sedan fick läkaren se skallen av det påstådda mordoffret och tyckte att det såg konstigt ut. Han såg till att kraniet skickades till British Museum i London där man insåg fyndets höga ålder.” Hur den muntliga traditionen om händelseförloppet hade förändrats under årens lopp är svårt att veta. Säkert är i alla fall att den gamla neanderthaloida skallen hittades i Broken Hill och förvaras nu i London. Det har dock framförts önskemål om att skallen borde fås tillbaks till nuvarande Zambia, t.ex. i Lusaka Times i maj 2009 under rubriken ”Bring back the real Broken Hill man skull”. Tiden får utvisa hur det går med den saken.
När jag kom till Broken Hill fanns vid gruvan en äldre geolog som blev min första chef. Han hette Bill Stephens och var från Scotland, men hade jobbat i Afrika i tiotals år. Vi blev goda bekanta och har hållit kontakt med varandra i över fyrtio år. Han fick ett konsultuppdrag i Iran ett par år efter att jag hade börjat jobba vid gruvan. Det skaffades sedan en yngre geolog, Corrado från Italien, som förstärkning till gruvan. Han hade tidigare jobbat med diamantprospektering för De Beers, som också hade ett kontor i Kabwe alldeles nära gruvan. Bill Stephens flyttades efter konsultuppdragen till ett kontor i London och det söktes en ny chefsgeolog. Det blev Mike Thomas, som hade jobbat på gruvorna på Kopparbältet. Ganska snart fick han uppgiften att sätta igång ett större malmletningsprojekt för AAC-gruppen vid Tenke-Fungurume i Kongo eftersom han råkade kunna franska. Det betydde att jag under långa perioder fick sköta chefsgeologens uppgifter, vilket ju var lärorikt.
På grund av olika handelspolitiska omständigheter hade det i Zambia uppstått brist på svavelkis och svavelsyra, som behövdes vid gruvornas metallurgiska anläggningar. För att säkra råmaterialbehovet vid anläggningarna beslöt man vidta åtgärder för att sätta igång produktionen vid en svavelkisrik koppargruva, som hette Nampundwe. Den låg cirka 40 km väster om Lusaka och hade startats 1913 under namnet King Edward Mine, men produktionen hade varit sporadisk på grund av dålig lönsamhet. Produktionen från gruvan behövdes nu huvudsakligen för anläggningarna på Kopparbältet, men då Broken Hill gruvan låg närmare fick ZBHDC ansvaret för verksamheten vid Nampundwe gruvan.
Nampundwe svavelkisgruva väster om Lusaka.
Till en början ansågs Nampundwe närmast höra till geologernas ansvarsområde med uppdateringar av tillgängliga malmreserver och dylikt. I ett senare stadium ville också högsta ledningen för ZBHDC bekanta sig med gruvan i Nampundwe. Av någon anledning ordnades besöket så att gruppen skulle flyga med ett litet civilplan från Milliken Airport några km väster om Kabwe. Det var ganska många som skulle rymmas med: General Manager, Manager, Administrative Manager, Mine Manager, Superintendent, Chief Surveyor och några till. Det blev så att jag var den enda som inte rymdes med på flygplanet. Det grämde mig ju en hel del. Jag hade gärna velat se gruvomgivningarna både i Kabwe och Nampundwe från luften. Jag fick i stället åka i högsta chefens flotta tjänstebil med chaufför. Jag kom till Nampundwe i god tid. Tillsammans med gruvgeologen André väntade vi på att planet skulle landa på det lilla flygfältet vid gruvan. Vi fick vänta länge. Det här var ju före mobiltelefonernas tid, men det fanns en trådtelefon i gruvkontoret och vi lyckades slutligen få kontakt med Broken Hill gruvan i Kabwe. Vi fick till vår förskräckelse höra att flygplanet hade störtat genast efter starten och alla ombordvarande hade omkommit. Ifall jag hade varit med på planet hade dessa minnesanteckningar troligen blivit oskrivna.
2. Zambian Anglo Mines Services Ltd. – ZAMS
1971-1972
När jag hade jobbat fyra år vid Broken Hill gruvan tyckte Anglo Americans chefsgeolog att jag hade fått mer än nog av gruverfarenhet och borde också få hålla på med malmletning en tid. I september 1971 flyttade jag med familjen från Kabwe till staden Kitwe på Kopparbältet, där jag började jobba för Zambian Anglo Mines Services Limited. ZAMS var en relativt liten organisation med ett tiotal personer som stod för speciella tekniska tjänster för AAC-företag. En väsentlig del av verksamheten gällde malmletning i områden mellan och utanför de verksamma gruvornas koncessionsområden.
Under de första veckorna med ZAMS i Kitwe hade jag tillfälle att besöka kopparförekomsten i Kansanshi där AAC-koncernen hade ett malmletningsprojekt, 10 km norr om Solwezi, 210 km nordväst om Kitwe. Kopparförekomsten i Kansanshi hade brutits redan för flera hundra år sedan. Den hade sedan ”återupptäckts” 1899 och bearbetats i begränsad utsträckning. Vid tiden för mitt besök 1971 kunde man ännu uppe på kullen se tydliga spår efter den forntida malmbrytningen, som hade koncentrerats på kopparrika gångar. En del av de bortbrutna gångarna var så djupa och smala att det är svårt att föreställa sig hur man kunde ha tömt dem utan att använda ganska små barn som arbetskraft. På den karga markytan kunde man påträffa kopparblomman, the Copper Flower, Ocimum homblei de Wild, en liten ört som är släkt med basilikan och som har ljuslila blommor. Den växer endast på kopparhaltig mark. Bergarterna mellan gångarna innehåll också koppar men i mindre mängder och delvis i sådan form som var svår att tillgodogöra. Undersökningarna har fortskridit och efter många utvecklingsstadier hade Kansanshi gruvan blivit en av världens största kopparproducenter år 2012 med First Quantum Minerals som huvudägare.
Största delen av tiden på ZAMS var min huvuduppgift malmletning nära koppargruvan Bwana Mkubwa 15 km sydost om staden Ndola. Brytning av kopparförekomsten Bwana Mkubwa hade förekommit kanske redan på 1500-talet. Kopparmalmen ”återupptäcktes” 1902 med hjälp av lokalbefolkningen och har brutits med sporadiska avbrott orsakade av problem med utvinningsprocesserna och lönsamheten.
Malmletningslägret nära Bwana Mkubwa.
AAC-gruppen hade ett malmletningsprogram i ett område, som kallades Bwana Mkubwa Extension East, längs ett stråk några km öster om gruvan, nära gränsen till Kongo. Malmletningen hade pågått några år och där fanns ett väletablerat läger. Den goanska geologen som tidigare hade arbetat i området hade insjuknat och verksamheten hade praktiskt taget varit nedlagd ett halvt år då jag skickades dit för att fortsätta med prospekteringsprogrammet.
Min nya fina lerhydda med grästak.
Lägret bestod huvudsakligen av några lerhyddor med grästak, men där fanns ett litet åttakantigt plåtskjul med cementgolv som hade använts som förvarsrum och som erbjöds åt mig för övernattning. Jag övernattade där en natt, men då solen hade skinit hela dagen på plåttaket och värmt upp både väggar och golv, var det cirka 60 grader varmt inomhus på kvällen och det sjönk inte mycket lägre under nattens lopp. Det var omöjligt att sova där så jag tittade lite omkring mig och bad de lokalanställda bygga ett likadant hus åt mig som de själv hade, dvs. lerhydda med grästak. Det blev färdigt på några dagar, och där var det skönt och svalt att sova. Det klarnade för mig att i det klimatet är lerväggar och grästak mycket lämpligare än plåtväggar och cementgolv.
Lägret var försett med både badrum och toalett, som geologen från Goa hade sett till att höll en viss standard. Badrummet var en gräshydda, men inne i hyddan fanns ett stort vitt emaljerat badkar! Första morgonen jag begav mig ut i fältarbete frågade den lokala arbetsledaren när jag vill ha mitt bad. Jag svarade att gärna då jag kommer tillbaks till lägret just före solnedgången. Arbetsledaren avdelade genast fyra arbetare för det projektet, två för att rulla upp vattentunnor från bäcken nedanför och två för att hugga ved för att värma upp vattnet. När jag kom tillbaks till lägret sent på eftermiddagen var det stora badkaret i gräshyddan fyllt med varmt vatten färdigt för badet.
Toaletten var en mindre gräshydda och i den fanns en fin toalettstol av vitt porslin ovanpå ett över tio meter djupt hål mer i marken. Första gången jag satt mig på den blev jag ordentligt överraskad. Plötsligt flög ett tiotal fladdermöss upp mellan benen på mig. Det hade uppenbarligen etablerat en koloni i det djupa hålet. Efter det lärde jag mig att först kasta ner några stenar i hålet för att jaga ut fladdermössen innan jag satte mig på den fina toalettstolen.
Undersökningsgroparna grävdes för hand med en förkortad spade och ett ämbar med rep.
Prospekteringsarbetet i området bestod i ett tidigt stadium, före eventuella borrningar, huvudsakligen av en kombination av detaljerad geologisk kartläggning och geokemisk provtagning av ett stort antal djupa undersökningsgropar. Det är en speciell metod, ”pitting programme”, som länge har använts på Kopparbältet. I områden där kopparhaltiga bergartslager förmodas förekomma grävs med 30 m mellanrum cirkelrunda gropar med 70-80 cm diameter genom jordlagren ned till berggrunden. En grop grävdes av två lokalanställda som hade lärt sig den rätta tekniken. Verktygen var ett järnspett, en spade med skaftet mellan bladet och handtaget förkortat till cirka 15 cm, ett ämbar och ett rep. Männen turades om att gräva. Den ena grävde sig ner genom jordlagren och fyllde på jord i ämbaret, medan den andra drog upp ämbaret med repet och tömde jorden vid sidan av gropen, gärna i den ordning de olika jordlagren kom upp. Groparna i det här området blev för det mesta 5-15 m djupa innan berggrunden kom emot. De cirkelrunda groparna hölls upp förbluffande bra då jordlagren för det mesta var lateritiska och ganska hållfasta.
När ett antal gropar längs en linje blivit färdiga var det geologens tur att undersöka dem. Det gick till så att jag fick sätta mig på en plankstump med ett rep i mitten och så hissades jag långsamt ner i gropen av fyra män som höll i repet som gick över en trädstump tvärs över hålet. Min uppgift var att dokumentera jordarterna och systematiskt ta prover ned längs väggen i gropen för kemiska analyser. Jag satt alltså ungefär som på en liten gunga som hängde och svängde i ett mörkt trångt hål i jorden och försökte göra anteckningar och rita skisser i en anteckningsbok och skrapa jordprov från väggen in i små papperspåsar.
Vy rakt uppåt från 10 meters djup i undersökningsgropen.
Samtidigt gällde det att hålla utkik på vad som fanns längre ner. När man hade kommit djupare än 5 meter började det bli ganska mörkt i det trånga hålet. Många av de hundratals gropar jag undersökte hade varit öppna i flera månader och allt möjligt hade fallit ner i den, bl.a. ormar. Det var ju fråga om ett besök i underjorden så jag var korrekt klädd för det med normal gruvutrustning: ljus overall, gruvstövlar, hjälm med gruvlampa och batteri vid bältet. Små ormar var därför inget problem. Lite större ormar måste man göra sig av med för att kunna fortsätta provtagningen systematiskt ända ner till berggrunden på bottnen av testgropen. Då stoppade jag nedhissandet och meddelade att det finns en orm därnere, varvid männen uppe på jordytan gjorde ett vasst spjut av en träpinne och sänkte den ner till mig. Jag satt sedan på gungbrädet och försökte träffa ormen genom nacken. Det brukade lyckas till sist och så lyftes spjutet upp förbi näsan på mig med ormen dinglande på spjutspetsen. Sedan kunde jag fortsätta med anteckningarna och provtagningen av jordarterna ända ner till bottnen av gropen.
En gång hade vi en riktigt stor orm nere i en testgrop. Det var en svart spottkobra (Naja nigricollis) som kan spruta sitt gift mot angriparens ögon på flera meters håll med utmärkt träffsäkerhet. Jag satte snabbt på mig solglasögonen. Gropen var 5 meter djup och vi började fälla stora stenar ner i gropen tills vi fick kobran inklämd mellan stenarna och slutligen dödad. När vi fick upp ormen var den 7 fot lång, alltså lite över 2 meter. Kobran lever på små djur, speciellt möss, som också ofta hade fallit ner i testgroparna, och kanske det var de här bytesdjuren som hade lockat ormen ner i gropen.
Nu efteråt kan man ju fundera på det lustiga i att man efter många års universitetsstudier får ett jobb där man bor i en lerhydda och dagligen hissas ner i ormgropar i en savannskog. Man kan säga att jag kom mycket nära inpå den afrikanska naturen. Intressant och lärorikt var det på många sätt. Ett par gånger i veckan åkte jag hem till familjen i Kitwe dit det var 70 km relativt bra men tungt trafikerad väg. När jag hade hållit på med malmletningen ett halvt år flyttades jag tillbaks till gruvorna.
3. Nchanga Consolidated Copper Mines Ltd. – NCCM, Chingola Division
1972
I mars 1972 flyttade vi från Kitwe 50 km mot nordväst till gruvstaden Chingola. På Kopparbältet fanns ett tiotal koppargruvor, som också producerade en del kobolt. Ungefär hälften av gruvorna kontrollerades av AAC-gruppen och resten av RST-gruppen. I samband med gruvorna fanns också stora metallurgiska anläggningar. Den största gruvan låg i Chingola och ägdes av Nchanga Consolidated Copper Mines Ltd., som hörde till AAC-gruppen. Personalen vid gruvan och anläggningarna i Chingola uppgick sammanlagt till cirka 11000 personer, av vilka 10000 var lokalt anställda och 1000 anställda från andra länder (expatriates, expats). Gruvan hade ett dagbrott som redan då var mycket stort, tre km långt, en km brett och några hundra meter djupt, samt en underjordisk gruva där man bröt malm på cirka 400 meters djup.
Den geologiska avdelningen vid gruvan i Chingola omfattade ett fyrtiotal personer: geologer, ritare, provtagare och borrare. Chefsgeolog var Bob Haldane, ursprungligen från Skottland. Jag hade blivit utnämnd till vice chefsgeolog med ansvar för det geologiska arbetet i den underjordiska gruvan, där vi hade fem gruvgeologer: två italienare, en holländare, en australier och en britt. Dessutom hade vi en zambisk geologisk assistent som hade fått sin utbildning i Polen. Gruvgeologerna arbetade i olika sektioner av den stora gruvan. Deras uppgift var att ta fram och sammanställa geologiskt material genom detaljerad kartläggning, borrning och provtagning av malmerna. Informationen om malmernas läge, gränser, struktur, storlek och halter utgjorde sedan underlaget för brytningsplaneringen och produktionen.
Dagbrottet vid koppargruvan i Chingola.
Den geologiska informationen om malmerna presenterades och förmedlades till de produktionsansvariga både i muntlig och skriftlig form, men framför allt i grafisk form, dvs. som horisontella plankartor och vertikala profiler. För att få fram kartor och profiler i rätt tid hade den geologiska avdelningen ett ritkontor med ett tiotal anställda, av vilka tre arbetade på heltid med materialet från den underjordiska gruvan. Det här var ju före datorerna hade blivit allmänna, men vid gruvan i Chingola hade man redan kring 1970 börjat digitalisera informationen om bergarter, malmgränser och malmhalter i borrhålen. De första datorbaserade beräkningarna av malmreserverna gjordes redan 1972 på basen av 5000 digitaliserade borrhål. Jag kommer ihåg att en massa stora lådor med stansade hålkort skickades med lastbil till den stora datorn i Kitwe och det berättades att det tog åtta timmar att mata in informationen och göra de preliminära beräkningarna av malmreserverna.
AAC-gruppen höll mycket hög teknisk standard i sina gruvor och anläggningar. Också inom företagsledningen följde man med den senaste utvecklingen i världen. Kring 1970 blev det aktuellt att införa företagsdemokrati; vi hade konsulter från USA som höll seminarier om olika managementmodeller, och outsourcing blev aktuellt i samband med att den zambiska regeringen tog över kontrollen av gruvindustrin. Då jag senare på 1970-talet hade återvänt till Finland och jobbade på Geologiska forskningsanstalten fick jag ofta en känsla av ”déjà vu” då det med buller och bång introducerades mer eller mindre revolutionerande nya saker och begrepp såsom digitalisering av geologiska data, ämbetsverksdemokrati (”virastodemokratia” eller medbestämmanderätt), konsultseminarier och outsourcing. Allt det där hade vi ju redan gått genom i Zambia.
I juli 1972 hade jag varit anställd 5 år vid Anglo American Corporation (Central Africa) Ltd. Mitt kontrakt förnyades med 4 år till, jag fick en Anglo American Senior Staff slips, lönen reviderades upp och min framtida karriär inom AAC-gruppen såg lovande ut. Jag frågade i alla fall om det är möjligt att kunna jobba också i något annat land. Jobbet i Zambia var ju fint, men det skulle vara intressant med omväxling och nya utmaningar. Det verkade inte alls omöjligt och vi diskuterade helt preliminärt olika alternativ. Jag kommer ihåg att bl.a. Brasilien nämndes som ett av länderna där AAC ämnade utveckla sin verksamhet.
Med Hilppa hade vi dock börjat fundera på våra barns framtida möjligheter till skolgång. För mina brittiska kolleger var barnens skolgång inget problem, barnen skickade man naturligtvis till Boarding School. Några av våra bekanta jobbade i Zambia av just den anledningen, att de därigenom hade råd och möjlighet att skicka sina barn till en fin och dyr internatskola, som de annars inte skulle ha haft råd med. En sådan tankegång var dock helt främmande för oss. Hösten 1972 åkte vi på en semesterresa till Finland. Jag hade vid den tiden hört mig för genom gamla bekanta om olika arbetsmöjligheter där. En studiekamrat, som hade jobbat på Grönland samtidigt som jag, visste att den nya generaldirektören för Geologiska forskningsanstalten i Otnäs, Herman Stigzelius, sökte en personlig assistent för internationella relationer. Jag lyckades under min semester i Finland få en intervju med Herman och blev anställd. Sedan var det bara att åka tillbaks till Zambia och säga upp sig, sälja bilar och bohag, packa personliga tillhörigheter och skicka dem till Finland.
Caj Kortman 