Sommaren 1970 i Søndre Isortoq-området
Greenland revisited
Efter sommaren 1965 tänkte jag att det nog var min sista fältsäsong på Grönland. De fem somrarna på Grönland hade ju varit helt fantastiska. De hade gett mångsidig yrkeserfarenhet och bjudit på storartade upplevelser. Dessutom hade jag fått lära mig danska genom att jobba och bo flera somrar tillsammans med geologistuderanden från Danmark. Jag tyckte i alla fall att jag borde skaffa mig erfarenhet också från annorlunda geologiska miljöer. Följande sommar jobbade jag därför i de kaledoniska Västerbottensfjällen med prospekteringsarbeten för Sveriges geologiska undersökning SGU. Sommaren 1967 blev jag fast anställd av Anglo American Corporation i Zambia och arbetade de tre första åren som gruvgeolog i Kabwe, där jag bodde med min familj. Sommaren 1970 reste vi första gången till Europa och Finland på en längre semester. Jag hade sparat ihop 5 månaders ”overseas leave” och tyckte att det var en ganska lång tid att bara besöka släkt och vänner. Jag skrev till Leijo och frågade om det finns möjlighet till säsongarbete på Grönland under min semester, och det fanns det ju.
Från Söndre Strömfjord / Kangerlussuaq flög man till Sukkertoppen/Maniitsoq med Sikorsky S-61.
Till Grönland kom jag tillsammans med förtruppen i början av juni. Vi fick vänta några dagar i Sukkertoppen/Maniitsoq medan isbrytaren Sigyn släpade pråmar med expeditionens utrustning in i fjorden Søndre Isortoq. Därifrån kunde utrustningen transporteras med helikoptrarna cirka 20 km till huvudlägret, som var på samma ställe där det hade etablerats 1965. Lägret hade totalt ändrat utseende under de fem åren. Det hade varit en snörik vinter. Då vi anlände till lägret i mitten av juni var snötäcket ännu över en meter tjockt och ett tiotal små orangefärgade hus stack upp ur snön. Hälften av husen var gjorda av glasfiber och hälften av fanér. Dessutom fanns där två lite större baracker: kontoret och matsalen. Vi började med att gräva gångar genom snön mellan husen och barackerna, och naturligtvis ner till presenningsbastun vid stranden av sjön.
Snön låg ännu metertjock vid centrallägret Söndre Isortoq 10 juni 1970.
Vädret var ganska bra men snön smälte långsamt. Då huvudgruppen av sommarassistenterna anlände i slutet av juni var ännu hälften av marken snötäckt. De nyankomna installerades först i sina tält på snöfria fläckar i huvudlägret och skickades sedan snart ut till olika undersökningsområden för geologisk detaljkartering och provtagning av potentiella nickel- och kopparförekomster. Sommaren 1970 hade Kryolitselskabet sammanlagt 23 geologer och geologistuderande anställda för fältsäsongen, vilket var rekordhögt. Alla var från Finland; jag visserligen via Zambia. Dessutom ingick i sommarens arbetsstyrka ett tiotal personer från Suomen Malmi för borrningsarbeten samt två finska kockar, en svensk och en fransk helikopterpilot och två franska mekaniker.
Materialtransporterna sköttes med Alouette helikoptrar.
Den här sommaren bodde jag inte i tält. Jag var inkvarterad på huvudlägret i ett av de små glasfiberhusen, som kunde bli ganska varma om man glömde att släcka Petromax-lampan som man hade som läslampa. Mina arbetsuppgifter hade bl.a. att göra med logistiken för helikoptertransporten av utrustningen till undersökningsområdena. Speciellt krävande var transporten av den tunga utrustningen till borrplatserna. Jag lärde mig t.ex. att det var synnerligen viktigt att ha ”double swivels”, dvs. två lyftöglor (lekare) mellan lasten och helikoptern. Lasten börjar ofta rotera under lufttransporten och om lyftöglan inte roterar uppstår en jojo-effekt med katastrofala följder. Som varnande exempel visades ett fanérhus som helikopterpiloten föregående sommar hade varit tvungen att släppa ner från hög höjd. Huset var mycket platt.
Vi undersökte också inlandsisens rörelser kring den stora järnmalmen vid Isua.
En speciellt intressant upplevelse var ett besök på inlandsisen vid järnmalmen Isua (Isukasia) 85 km sydost om huvudlägret. Efter upptäckten 1965 hade förekomsten undersökts genom geologisk kartering, provtagning och geofysiska mätningar. Förekomsten är mycket stor och den sträcker sig delvis under inlandsisen. Ifall man börjar bryta malmen genom dagbrott är det väsentligt att känna till inlandsisens rörelser i närområdet. Därför hade man placerat ett antal mätpinnar på inlandsisen nära malmen och deras läge mättes med jämna mellanrum. Det var en fantastisk upplevelse att promenera omkring på den mäktiga inlandsisen efter tre år i Afrika. Undersökningarna av den stora järnmalmen fortsatte de följande åren genom Kryolitselskabets dotterbolag Greenmines tillsammans med den amerikanska firman Marcona Corporation. Planerna för utnyttjande av malmen framskred tills oljekrisen 1973 och den därpå följande världsomfattande ekonomiska recessionen satte stopp för fortsatt finansiering och projektet nedlades.
Fältsäsongen avslutades i slutet av augusti och jag återvände till Köpenhamn, där jag hade ett par veckors vikariat vid Mineralogisk museum för att delta i identifieringen av en samling sällsynta mineral från Kabwe i Zambia. Under den tiden bodde jag i Haslev, där Hilppa tillsammans med vår son Ralf var på besök hos sina danska fosterföräldrar. Sedan besökte vi släkt och vänner i Finland och i slutet av september återvände vi till vårt hem på Mimosa Street i Kabwe, Zambia.
Mera bilder från sommaren 1970:
I juni gick barnen i Sukkertoppen/Maniitsoq ännu i skolan. Här hjälper de varandra med läxorna.
Det var bara att sätta igång med att röja upp stigar mellan husen i lägret.
Snön låg ganska tjock ännu 15 juni.
Geologerna anlände för sommarsäsongen i slutet av juni.
Suomen Malmis borrpersonal med lätt borrutrustning vid Nunanguit.
Borrpersonalens hus flyttades med helikopter.
Föregående år hade hustransporten misslyckats.
Landskapsvy från Isua österut.
Caj Kortman 