Barnens liv och leverne på landet
Under min barndom bodde jag 1946-1951 på landet i Södra Paipis, från 6 till 11 års ålder. Så vitt jag kommer ihåg var tiden fylld av en mångfald av olika typer av sysselsättningar och aktiviteter. Eftersom både mina och mina jämnåriga kamraters föräldrar var småbrukare så deltog vi ju ofta i olika aktiviteter som hade att göra med jordbruket, husdjuren och skogen, både hemma hos oss själva och hos grannarna. Speciellt vid höslåttern, sädesskörden och potatisupptagningen var alla med. Barnen var också ofta med vid husdjursskötseln och deltog gärna med att mata djuren, ta dem ut på bete och ta in äggen från hönsreden. Mindre gärna deltog man i att mocka spillningen ut genom gluggen till gödselhögen bakom ladugården. På vintern fick jag ibland vara med om att fälla några träd i skogen och transportera den med hästsläde till sågen för att få bräden och plankor till reparation av ladan eller andra uthus. En gång fick jag vara med om att lägga nytt pärttak på bodan.
Under det långa sommarlovet fanns det tid för alla möjliga slags aktiviteter. Det mest typiska sommarnöjet var att simma i ån som slingrade sig fram i en dalgång genom åkrarna. Ån var ganska liten och skulle kanske någon annan stans ha kallats en bäck. På några ställen fanns det lite bredare och djupare ställen som kallades göl. Där kunde barnen tillbringa långa soliga sommardagar med att hoppa och skutta i det leriga vattnet. Där lärde man sig att simma genom att gå ut i allt djupare vatten tills man måste hålla sig flytande genom att ta några simtag eller plaska tillräckligt med armarna. De äldre barnen kunde ibland hjälpa till en smula. Jag kommer inte ihåg att jag någonsin skulle ha sett några fullvuxna personer nere vid barnens simplatser.
Under vintern var skidandet den viktigaste aktiviteten. Det började på morgonen med att skida till skolan, sedan skidade vi kanske lite också på rasterna, och sedan skidade vi hem tillsammans med skolkamraterna. På vägen hem kom man överens om var man skulle fortsätta att skida på eftermiddagen. Mest var det fråga om att åka ner för backar och branter. Om man föll omkull i en backe måste man pröva på nytt tills man klarade backen stående. Det kallades att ta upp rovan. Ibland hann det bli ganska mörkt innan vi kom hem från skidbackarna.
Caj och Uffe på Holmbacka 1951.
Caj Kortman 