Livet på landet i Södra Paipis
Min morfar Johan Viktor Wahlman dog i april 1944. Han var jordbrukare och ”hemmansägare”, dvs. han ägde sin egen gård och jordbruksmark i Södra Paipis i Sibbo. Hemmanet på 0,02147 mantal hade han, tillsammans med min mormor Emilia Sofia köpt 1911 efter att ha haft arrenderättigheter till området sedan 1900. Han hade uppenbarligen röjt och brutit upp åkermark i ett skogsområde som kallades Hopkärr. Senare fick hemmanet namnet Hertonäs.
Vårt hus i Södra Paipis.
Efter min morfars död köpte min mor Ellen Irene sina syskons andelar i gården. Min pappa rustade upp bostadshuset och 1946 flyttade vi från Helsingfors till Paipis och blev jordbrukare på ett småbruk på cirka 11 hektar, varav 8 hektar var åkermark och 3 hektar skog. Vi hade i allmänhet tre till fem kor, en häst, en gris, ett par får samt ett tjugotal hönor och en tupp. Korna hette bl.a. Stella och Majros, hästen hette Poju, men grisen, fåren och hönsen fick klara sig utan namn. Hästen Poju hade varit med i kriget och hade lärt sig att om det hördes ljud av flygplan så skulle den gå direkt in i skogen och ställa sig under ett träd. Det var lite jobbigt om man just höll på att ploga på åkern. Till all tur så var det inte så mycket flygplanstrafik över Paipis på den tiden.
Korna var vår främsta inkomstkälla. Min mamma mjölkade korna tidigt på morgonen och på kvällen. Det blev kanske 20-30 liter. Pappa förde mjölkkannan på morgonen upp till den allmänna vägen, där vi hade en mjölklave liksom alla andra småbruk längs vägen. Mjölkbilen samlade sedan in de fyllda mjölkkannorna och förde dem till mejeriet och lämnade samtidigt gårdagens tömda kannor på laven. Under vintern transporterade vi kannorna till vägen på en kälke och under resten av året använde man skottkärra.
Ellen och Richard med våra kor vid skogskanten bakom ladugården.
Det var viktigt att hålla mjölken kall. På vintern var det ju lätt utom när det var riktigt kallt då det fanns en risk för att mjölken skulle frysa till is. På sommaren var det knepigare. Vi placerade mjölkkannan i en liten vattenfylld grop på ett skuggigt ställe bakom bastun vid skogskanten nära brunnen. För att hålla vattnet kallt satte vi en stor isbit i vattnet. Isen grävde vi ut från en stor sågspånshög alldeles bredvid. Isen hade lagts in i högen med sågspån på vintern, då min pappa och jag åkte med häst och släde ut på isen på dammen ovanför kvarnen vid Hommanäs. Där var ån uppdämd och isen var av bra kvalitet och var åtminstone 20 cm tjock. Vi sågade ut isblock med en storlek på cirka 60 x 30 x 20 cm och förde dem med häst och släde till vår sågspånshög. Sågspånen fick vi från sågen vid dammen. På så sätt kunde vi hålla mjölken kall hela sommaren.
Fåren hade vi för ullens skull. Pappa klippte fåren då ullen var tillräckligt lång. Mamma kardade ullen och spann den till garn, som hon sedan använde till att sticka vantar och sockor åt oss alla. Mot slutet av 1940-talet kommer jag ihåg att vi tog ett steg mot industrialismen. Mamma satte ullen i en säck, sedan åkte vi med häst och kärra till Nickby station och tog tåget till Borgå. Där vandrade vi upp till gamla stan och nära domkyrkan fanns ett ställe där man fick ullen kardad och spunnen till garn.
Grisen hade vi för att få kött, fläsk och julskinka. Vi slaktade grisen sent på hösten efter att den götts och vuxit till sig under sommaren. När dagen var inne tog pappa ner pistolen från gömstället uppe i skåpet. Sedan togs grisen ut i skogen bakom ladugården och jag fick inte vara med. Det hördes ett skott och så fick jag vara med igen. Då låg grisen på marken med ett litet hål i pannan. Den lyftes upp på en sågbock, halsen skars upp och blodet fick rinna ner i ett ämbar. Ämbaret bars direkt in i köket och vi åt blodplättar flera dagar efter det. Före grisen styckades skulle den skållas, dvs. borsten skulle avlägsnas från huden. Vi hade kokat en stor gryta med vatten i bastun och sedan hällde mamma det kokheta vattnet med en skopa på grisen medan pappa försökte skrapa bort borsten med något lämpligt verktyg. Efter skållningen styckades grisen i lämpliga bitar som lades in i tunnor med grovt salt emellan. Där låg sedan skinkan i väntan på julen.
På åkrarna odlade vi hö, potatis, havre, råg, korn, vete och ärter. Höet var för korna, hästen och fåren under vintern. De första åren slog vi höet med lie, senare hade vi en slåttermaskin som drogs av hästen. Höet räfsades ihop och sattes upp på snejsstörar för att torka. Det torra höet kördes sedan med en hökärra till höladan för vintern. Barnen fick hjälpa till att packa höet i ladan genom att hoppa i det. Det var ett omtyckt nöje.
Potatisen (potäterna) var för oss själva och grisen. Den plockades upp för hand och förvarades i potatiskällaren i skogen. Ärterna torkades och användes till ärtsoppan. Om skörden från de olika sädesslagen var riklig så kunde en del av sädessäckarna säljas. En del av säden körde vi till kvarnen vid Hommanäs, där säden maldes till mjöl mellan stora kvarnstenar som drevs av vattenkraft från dammen. Säden och mjölet förvarade i lårarna i bodan och användes till gröt, välling och bröd.
Under sommaren släpptes korna ut i skogen för att äta färskt gräs och på kvällen kom korna tillbaks till ladugården (eller ”föuse” som man sade i trakten) för att mjölkas. Vintertid var alla djuren inomhus och spillningen skyfflades ut genom en glugg i väggen. Gödselstacken blev ju ganska stor med tiden och dyngan kördes ut på åkrarna med släde på vårvintern. Med det här kretsloppet av växtnäringen behövde vi inte använda konstgödsel.
Vi producerade nästan allt vi åt och drack från den egna marken. T.ex. smöret kärnade min mamma av mjölken från korna. Till butiken som låg på fem kilometers avstånd nere i byn hade vi sällan något ärende. Saker vi behövde från butiken var salt, socker och cikoria, som användes som kaffesurrogat. Kaffe fanns ju inte att få under efterkrigstiden och ransoneringsåren. Ibland rostade vi råg till kaffesurrogat. Hur det smakade har jag inget minne av. Kanske jag inte drack så mycket kaffe på den tiden.
Caj Kortman 