Sommaren 1962

Sommaren 1962 i Södra Grönland

I början av sommaren 1962 flög jag till Grönland med Icelandair tillsammans med en av Kryolitselskabets direktörer, Erik Bohr (son till nobelpristagaren Niels Bohr). Det var först meningen att flyget skulle gå via Glasgow till Island, men på grund av diverse förseningar flög vi direkt till Reykjavik, där det gamla skrangliga propellerplanet lyckades komma relativt säkert ner på den ojämna landningsbanan. På grund av tekniska problem fick vi sedan vänta ett dygn i Reykjavik, vilket tacksamt utnyttjades till en bussresa genom de karga landskapen till Hveragerdi, som ligger i ett geotermiskt aktivt område och är känt för sina växthus, som värms upp av varmvatten från vulkanen Hengills heta källor. Där odlades bl.a. bananer. Från Reykjavik skulle vi sedan flyga till Narsarsuaq i södra Grönland, men väl uppe i luften meddelades det att vi inte skall flyga till Narsarsuaq eftersom där är dåligt väder, utan att vi i stället skall flyga till Søndre Strømfjord (Kangerlussuaq) uppe vid polcirkeln över 700 km längre norrut. Det var en lång flygtur över inlandsisen. Jag tror jag somnade en stund med huvudet mot fönstret och när jag vaknade hade håret frusit fast i den kalla fönsterkarmen. Väl framme i Søndre Strømfjord fortsatte vi efter ett par timmar söderut till Narsarsuaq, där vädret var ganska normalt. Kröken över Søndre Strømfjord gjordes enligt hörsägen för att piloten skulle köpa någonting där.

Narsarsuaq var under andra världskriget en viktig amerikanskt flygbas känd som Bluie West One. Cirka 4000 amerikanska soldater hade då varit stationerade vid basen och 10000 flygplan hade landat där på väg till krigszonerna i Europa och norra Afrika, trots att flygfältet ofta figurerar på listor över de farligaste landningsbanorna i världen. Flygplanen måste nämligen flyga in längs fjorden och sedan göra en tvärsväng för att komma in på landningsbanan. Nu 1962 hade amerikanerna åkt hem, men den stora skylten var kvar: ”Welcome to Sunny Southern Greenland”. Från Narsarsuaq, efter sammanlagt 15 timmar i luften, fortsatte vi sedan med ett kustskepp till Ivigtut 150 km västerut.

Isberg i fjorden vid ön Amitsoq.

Kryolitförekomsten i Ivigtut, som hade brutits där i över hundra år, började så småningom ta slut och gruvdriften upphörde planmässigt sommaren 1962. Man hade under flera år aktivt letat efter andra kryolitförekomster i Ivigtut-området, men utan framgång. Som en sista åtgärd i kryolitprospekteringen företogs en rekognosering i ett större område söder om Ivigtut. En geolog från Finland, som hette Mikko, och jag fick i uppdrag att leta efter spår av kryolit och andra mineralförekomster i södra Grönland, eller överhuvudtaget geologiska förhållanden som påminner om Ivigtut-området. Det var ju ett verkligt drömjobb. Vi fick till förfogande gruvbolagets bästa motorbåt ”Quarto”, en 10 m lång kutter, komfortabelt inredd med 8 kojplatser. Skepparen Marstal var en gammal sjöbjörn som senast hade varit hemma i Danmark för 25 år sedan. Skepparens gode vän, en gammal grönländare som hette Sulu var styrman, lots och hjälpreda, och som kock hade vi skepparens grönländska fru Anni. Vi åkte in och ut i fjordarna, studerade de geologiska strukturerna och formationerna, samt gjorde strandhugg och fjällturer för noggrannare undersökningar av speciella geologiska lokaliteter.

Båten Quarto i hamnen i Julianehaab/Qaqortoq.

Det var ganska långt mellan de bebodda platserna i området, såsom Julianehaab (Qaqortoq), Narsaq, Narsarsuaq, Qassiarsuk, Sydprøven (Alluitsup Paa) och Nanortalik. För tusen år sedan var området befolkat av nordbor och Qassiarsuk hette då Brattahlid. Där vid stranden av Eriksfjorden, numera Tunugdliarfik, hade Erik den Röde sin gård, där byggde hans hustru Tjodhild den första kristna kyrkan på Grönland och därifrån reste deras son Leif Eriksson västerut till Helluland, Markland och Vinland.

Lämningar av Erik den Rödes gård Brattahlid (=brant sluttning).

Grönländsk cowboy i Qassiarsuk, f.d. Brattahlid. Narsarsuaq ligger på andra sidan fjorden Tunulliarfik/Tunugdliarfik, f.d. Eiriksfjördur.

På 1960-talet var kommunikationerna för det mesta beroende på postgången luftledes eller sjöledes och bägge var beroende av väder och vind, tekniska problem och mänskliga misstag. Någon marktrafik eller något vägnät mellan orterna existerande ju inte. Konstigt nog var postgången i alla fall helt tillfredsställande; man visste ju ingenting om mobiltelefoner och internet på den tiden, men man hade lärt sig att ta realiteterna i beaktande. Jag hade i god tid meddelat att min postadress mitt på sommaren är Poststationen i Narsarsuaq och t.ex. korrespondensen med Hilppa, som den sommaren jobbade på Butlin’s Holiday Camp i Wales, fungerade bra. Narsarsuaq hade uppenbarligen valts för att orten i princip hade flygförbindelse med yttervärlden varannan vecka om vädret tillät.

Vår styrman Sulu i roddbåten hämtar lunchmat från en fiskarbåt.

Ett ämbar färska räkor var en lämplig lunch.

Sommaren 1962 grasserade en svår mässlingsepidemi på Grönland. I Julianehaab-distriktet med en befolkning på cirka 5000 personer dog ett 50-tal. Ursprungsbefolkningen inuiterna hade dålig motståndskraft mot mässling. Tidigare då förbindelserna med yttervärlden, t.ex. med Europa, upprätthölls enbart sjöledes tog det över en vecka att komma fram och då hade eventuella mässlingsfall ombord redan kommit över de smittosammaste stadierna när de nådde Grönland. När flygtrafiken blev allmännare hade smittorisken ökat avsevärt och allvarliga epidemier uppstod.

Rödfisk på fisktorget i Julianehaab/Qaqortoq. Under den stora mässlingsepidemin i området var jag intagen på byns sjukhus uppe till vänster.

På vår båt var lotsen Sulu den första som fick mässling, och han lades in på sjukhuset i Narsaq. Samma dag som han blev utskriven måste vi lämna in vår kock, skepparens fru. Hon fick överta lotsens säng på sjukhuset. Följande dag då vi försökte ta oss in i Sermilik-fjorden, som var proppfull av isberg, började jag i min tur känna av feber. Det visade sig omöjligt att komma in i fjorden, isbergen låg mycket tätt och började sluta sig om oss. Vi kunde inte göra annat än att köra in till Narsaq och ligga där för ankar och vänta på en kraftig storm med rätt riktning som skulle köra isen ut ur Sermiliken. Där låg vi sedan för ankar ett par dagar och jag låg i kojen med feber, men sedan tröttnade jag och gick till läkaren i Narsaq, som tittade mig i halsen och sade ”Jeg tror nok bestemt det skal bli’ mæslinger”. Han tyckte att jag inte fick bli liggande ombord med den höga febern, men han kunde inte ta mig in, för sjukhusets alla fyra sängar var upptagna. Vår skeppare, som ibland kunde vara en mycket beslutsam man, satte genast kurs mot Julianehaab och så blev jag intagen på sjukhuset där tillsammans med ett tiotal lokala grönländare. Jag låg där närmare en vecka med mycket hög feber, men sedan bröt utslagen ut och febern började äntligen gå ner. Medan jag ännu hade hög feber kom en sjuksköterska och pratade finska med mig. Det var ju mycket förvirrande i feberyran, men det visade sig att en finsk sjuksköterska faktiskt jobbade på sjukhuset i Julianehaab (Qaqortoq).

Med Catalina-planet fick jag skjuts från Narsarsuaq till marinbasen Grönnedal/Kangilinnguit nära Ivigtut/Ivittuut.

Efter mässlingsepidemin började fältsäsongen gå mot sitt slut. Vid vårt sista besök i Narsarsuaq hörde jag att amfibieplanet, som skötte trafiken på västkusten, hade blivit påkört av en motorbåt i Godthaab (Nuuk) och sjunkit, så det betydde att både flygposten och flygtrafiken var lamslagna för resten av hösten. Jag råkade se ett danskt militärt Catalina-plan på flygfältet i Narsarsuaq och hörde att det var på väg till Grønnedal nära Ivigtut. Det fanns en ledig sittplats i det lilla flyget, och på det sättet kom jag snabbt till Ivigtut. Där hann jag delta i en bestigning av berget Kugnait liksom föregående år.

Uppe på Kugnait/Kuunnaat vid Nisseborg.

Sedan gällde det att börja planera hemfärden. Det var diverse oklarheter med flygen både längs kusten och till Europa. I hamnen i Ivigtut låg fartyget m/s Vibeke Jørg som hade använts som basfartyg för Kryolitselskabets helikopterburna malmprospektering längre norrut längs västkusten. Fartyget skulle några dagar senare segla till Danmark med utrustningen och provmaterialet. Jag frågade om jag kunde få åka med. Det väckte en viss häpnad att någon vill byta ut flyget mot en båttur, men visst gick det för sig.

Så avslutades fältsäsongen 1962 för min del med en veckolång seglats över den barska Nordatlanten med Nordsjötrålaren m/s Vibeke Jørg på 148 rt och en besättning på fyra man. Det var en oförglömlig upplevelse. Vågorna ute på Atlanten var ofta högre och mycket längre än fartyget, så det var som att åka berg- och dalbana med uppförsbackar och nedförsbackar efter varandra. Till all tur visade det sig att jag inte hade anlag för sjösjuka. Jag tillbringade en stor del av tiden uppe i styrhytten och lärde mig en hel del om LORAN-navigering (LOng RAnge Navigation). Kustskepparexamen hade jag ju avlagt några år tidigare under värnpliktstiden, men radionavigering hade jag inte tidigare praktisk erfarenhet av. Så mycket hann jag lära mig att jag någon gång blev lämnad ensam i styrhytten då den övriga besättningen hade siesta. Navigationsinstrumenten och sjökorten var så fascinerande att jag ibland glömde hålla utkik efter alla sovjetiska ”fiskebåtar” med jättestora antenner som det då fanns många av i Norra Atlanten. Det var ju under kalla krigets kyligaste perioder, ett år efter Berlinmuren och bara två månader före Kubakrisen, då USA och Sovjetunionen stod på randen till kärnvapenkrig.

M/S Vibeke Jörg vid kajen i Frederikshavn.

Vi kom i alla fall lyckligt fram till Frederikshavn i norra Jylland och jag tog mig därifrån till Köpenhamn för att kvittera ut sommarens lön. Med så mycket pengar i fickan tyckte jag att jag borde göra något intressant, så jag tog tåget till Berlin, där man hade byggt en mur föregående år. På fem dagar hann jag korsa muren elva gånger, men det är kanske en annan historia.

Mera bilder från sommaren 1962:

Fiskfiléer på tork på strandstenarna i Qassiarsuk (f.d. Brattahlid) varifrån Leif Eriksson omkring år 1000 seglade västerut till Helluland, Markland och Vinland i Nordamerika.