Olympiasommaren 1952
Sommaren, då jag föddes, 1940, var det meningen att Helsingfors skulle stå värd för Olympiska sommarspelen, men andra världskriget satte stopp för det. Det blev först sommaren 1952, då jag fyllde 12 år, som spelen hölls i Helsingfors. För att få allt att fungera behövdes det mycket frivillig arbetskraft. Min kompis Lefa berättade att man kan anmäla sig som ”olympiapoika”. Före spelen jobbade man då som springpojke med att föra post och paket mellan olika kontor i Helsingfors och under själva spelen skulle man sälja program inne på stadium och de andra arenorna. Det lät ju jättefint och spännande så jag anmälde mig också. Jag hann dock inte vara springbud så många dagar, eftersom min mamma och jag skulle besöka min faster Gundel i Sverige just före de Olympiska spelen.
Det var min första utlandsresa. Vi åkte med Bore I i början av juni från Helsingfors till Stockholm och fortsatte med tåg till Valsberga där min faster bodde. Hon bodde i ett hus alldeles vid Valsberga järnvägsstation nära Åkers styckebruk i Sörmland. Faster Gundel hade flyttat till Sverige någon gång mot slutet av 1940-talet och gift sig med Kalle Sköld. Vi bodde en hel månad hos henne och åkte ibland in till Strängnäs eller Mariefred som bägge låg cirka 10 km från Valsberga. Jag fick också låna en cykel och åkte med den en hel del omkring på landsvägarna i trakten. En sommarkväll besökte vi Folkets park i Åkers styckebruk och där fick jag höra Gösta ”Snoddas” Nordgren sjunga Flottarkärlek med den kända strofen ”Hadderian Haddera”. Det blev alla tiders publikrekord för parken. I början av juli tog vi tåget till Stockholm och åkte med Wellamo till Finland.
I Finland hade förberedelserna för de femtonde olympiska sommarspelen framskridit utan mig. Jag fortsatte med mina uppgifter som olympiapojke. Spelen öppnades den 18 juli och följande dag började tävlingarna, där olympiapojkarna sålde programhäften. Vi samlades varje morgon på en innergård på Mannerheimvägen mittemot B-Mässhallen, tilldelades en viss mängd programhäften och fick veta på vilken tävlingsarena vi skulle sälja programmen den dagen. Ofta var det Olympiastadion, men det kunde också vara Velodromen, Roddstadion, Simstadion eller Tennispalatset. Den populäraste arenan var naturligtvis Olympiastadion.
Programhäftet kostade då 100 mk, som nu motsvarar cirka 3 euro. Före och under tävlingarna gick man omkring på läktarna och ropade ”Ohjelma – sata markkaa!” och fick ibland försöka förklara priset för utländska åskådare. Pengarna från programförsäljningen skulle redovisas och de osålda programhäftena skulle returneras. Efter spelen fick vi sedan en liten provision enligt antalet sålda program. Samtidigt som man gick omkring och sålde program hade man ju alla möjligheter att följa med vad som hände på tävlingsbanorna. De stora namnen inom friidrotten var Emil Zátopek, som vann tre guldmedaljer i långdistanslöpning, hans hustru Dana, som vann damernas spjuttävling, och Bob Mathias, som vann tiokampen. Av någon orsak kommer jag bäst ihåg da Silva från Brasilien som vann tresteg med 16,22 m. Spelen avslutades den 3 augusti.
Börje, Caj och Uffe på Olympiastadion 26.7.1952.
En tid efter spelen fick jag per post ett diplom med texten:
Så jag har papper på att jag var med och arrangerade de olympiska sommarspelen i Helsingfors 1952. Jag fyllde 12 år under spelen, 27.7.1952, samma dag som Emil Zátopek vann maratonloppet.
Caj Kortman 