Södra Paipis folkskola
Efter att ha fyllt 7 år började jag i Södra Paipis folkskola hösten 1947. Skolan låg ett par km från vårt hus. Längs landsvägen var det omkring tre km. För det mesta gick jag till fots till skolan längs stigar och kärrvägar över åkrar och ängar, oftast tillsammans med skolkamrater som bodde åt samma håll. På ett ställe måste vi då komma över ån på ett ställe där det inte fanns någon bro i närheten, men där var en liten fors med stora stenar som man kunde hoppa på och komma över ån. På vintern då snön hade kommit och isen var tillräckligt stark på ån var det lätt och snabbt att komma till skolan för då skidade man. På hösten och våren kunde också de som hade velociped cykla till skolan längs landsvägen vilket var lite längre.
Södra Paipis folkskola.
Södra Paipis folkskola hade sex klasser med tre lärare som hade två klasser var i sina klassrum. De två första klasserna kallades småskolan och var i ett klassrum i övre våningen av den fina tegelbyggnaden där också matsalen var. Då det var två klasser i samma klassrum kunde man också följa med undervisningen en klass högre än man själv var. I mitt fall ledde det till att jag fick hoppa över en klass. Mina betyg i läsämnena var ganska bra, mest åttor och nior, men i teckning och sång var det sämre. I sång hade jag för det mesta en femma men fick upp det så småningom till en sexa för tappert försök att sjunga. Jag hade egentligen ingenting emot att sjunga, men när vi skulle öva körsång så tittade de andra ibland så konstigt på mig och frågade varför jag sjunger femte stämman. Det slutade med att jag under sånglektionerna skickades ut för att klippa den stora granhäcken som omgav skolans område.
Vi fick mat i skolan alla dagar. Kokerskan Göta Palenius bodde alldeles i närheten (hon var skolans kokerska i 42 år). Det serverades vällingar, soppor och grötar, som alla kunde ätas med sked. Kniv och gaffel kan jag inte komma ihåg att det skulle ha funnits. Vid skolan fanns det några små åkrar på vilka kanske en del av råvarorna för skolmaten kunde produceras. En eller två gånger i veckan hade vi köttsoppa och då skulle alla eleverna ha med sig till skolan tre skalade råa potatisar som under rektorns eller någon annan lärares granskande blick slängdes i en tunna vid ingången då vi på morgonen marscherade in i skolan i en lång rad.
På den tiden var det sexdagars skolvecka så lördagen var en vanlig skoldag. Sommarlovet var däremot längre än nuförtiden. Det var precis tre månader, från 1 juni till 31 augusti. Så hade vi säkerligen också jullov och påsklov. Redan under september månad i början av höstterminen hade vi dessutom potatislov, då både vuxna och barn behövdes för att ta upp ”potäterna”.
Det fanns ju bara tre lärare i skolan för de 6 klasserna, men på grund av pensioneringar och förflyttningar av lärarna hann jag på knappa fem skolår ha sex lärare: Elsa Torckell, Linnéa Pihlflyckt, Ellen Åström, Karin Granqvist, Arne Lumme och Ola Herler. Den långvariga rektorn John Bäckman, som hade börjat som lärare i skolan 1915 var lärare för de högre klasserna tills han gick i pension 1950 och efterträddes av Rolf Herler.
De 15 elever som började i småskolan 1947 hade en klassträff sextio år senare, 2007. Nästan alla hade möjlighet att delta och största delen bor ännu i trakten. Vi besökte skolan, träffade lärare och elever, såg våra gamla klassrum och förundrade oss över den senare tillbyggnaden från 1956 med bl.a. gymnastiksal och slöjdsal, som vi hade klarat oss utan. Efter besöket på skolan hade vi en gemensam lunch på Lampetas gästgiveri i närheten som drevs av Gösta och Ann-Christine Oljemark. Senare har klassträffar också ordnats 2012 och 2017, dvs. 65 år och 70 år efter att vi började i Södra Paipis folkskola.
Tio klasskamrater 70 år senare.
-> Barnens liv och leverne på landet
Caj Kortman 