Sommaren 1964

Sommaren 1964 i Lersletten-området

Sommaren 1964 återvände vi till Lersletten. Undersökningarna av malmindikationerna fortsatte med hjälp av borrningar som utfördes av Suomen Malmi. Den fridfulla lägerplatsen hade förändrats totalt. Civilisationen hade gjort sitt intåg. Nu var där en hel tältstad med 19 tält, stora och små, oljekaminer i tälten, helikopter med norsk pilot och svensk mekaniker, 8 geologer, borrmanskap på 12 man, 2 kockar, husdjur (två hundar), snuva, diarré, motorbuller och radiopip. Chef för expeditionen var Leijo Keto som under de föregående somrarna hade lett Kryolitselskabets malmprospektering med helikopter i stora områden i de isfria områdena av Grönlands kustområden, både på västkusten och östkusten.

Helikoptern anländer till lägerplatsen vid Lersletten sommaren 1964.

Borrningarna utfördes av Suomen Malmi Oy.

Medan borrningarna pågick vid Lersletten fortsatte malmletningen över större områden i de isfria områdena norrut och söderut. Jag skickades tillsammans med Jens, en ung dansk geologistuderande, med helikopter 120 km mot sydost. Där sattes vi ner med ett tält och proviant för två veckor. Helikopterpiloten lovade komma tillbaka om ett par veckor om vädret tillät. När helikoptern lyfte var sedan alla praktiska och teoretiska förbindelser med den övriga världen avbrutna. Vi var 2 km från inlandsisen, isolerade mot norr av en 3 km bred glaciär, mot väster och söder av breda iskalla leriga smältvattensälvar, och mot öster av den stora inlandsisen. Helt ensamma var vi dock inte, inom området fanns ett hundratal ståtliga arktiska vildrenar, grönlandskaribun.

Vi fick ibland besök av helikoptern som flyttade oss till en ny lägerplats.

Det var skönt att komma ut till den storslagna mäktiga naturen och stillheten efter det hektiska livet i det stora lägret på Lersletten. Här var de enda ljud man hörde smältvattenälvarnas brus och renarnas fnysning då de såg en människa som utgjorde ett främmande element i deras föreställningsvärld. Under sommarens lopp kom helikoptern med några veckors mellanrum och flyttade oss till en ny lägerplats, ibland via huvudlägret för proviantering och bastubesök.

Djupt nere i glaciärsprickorna kunde man se smältvattensbäckar som forsade fram i tunnlar under isen.

Närheten till inlandsisen gav en chans att bekanta sig med glaciären i den närmaste dalgången. Glaciärisen är mycket sönderbruten och genomskuren av djupa klyftor och sprickor. På några ställen kunde man komma upp på jämnare ställen och titta ner i klyftorna med smältvattenbäckarna som forsade fram på bottnen och försvann in under isen.

Fjällräven blev tam.

Förutom vildrenar fanns det också fjällräv i området. Rävarna hade ingen erfarenhet av människor, men de var nyfikna varelser och började närma sig lägret mer och mer. Så småningom fick vi dem att äta knäckebröd och havregryn ur handen.

Midsommarsnön.

Interiören: kontor, matsal och sovrum.

Vädret var mycket varierande. Ibland var det riktigt varmt och soligt högsommarväder, som plötsligt bytte om till stilla snöfall eller vinande snöstorm. I slutet av juni hade vi föregående vinters sista snöfall och i slutet av juli kom antagligen följande vinters första snö. Då marken var snötäckt kunde man inte göra något geologiskt fältarbete, utan fick tillbringa tiden i det lilla tältet på 4 m2 för två personer. Tältet var också täckt av våt snö och för att hålla tältet någorlunda varmt och torrt hade vi en Petromax-lampa brinnande hela tiden. En gång började lampan slockna och vi kollade bränslet och glödnätet, men hittade inga tekniska fel. Sedan märkte vi att tändstickorna inte heller ville brinna. Då kom vi på den genialiska idén att öppna tältdörren och släppa in frisk luft i tältet, och både tändstickorna och Petromaxen började igen fungera normalt. Det var uppenbarligen syret som höll på att ta slut i det lilla våta tältet! Efter det fäste vi mera uppmärksamhet vid ventilationen.

Egedesminde / Aasiat från helikoptern.

Fältsäsongen avlutades i mitten av augusti och vi flög med helikoptern till Egedesminde. Där måste vi vänta några dagar på vidare flygförbindelse och hade igen tillfälle att bekanta oss med vardagslivet i byn.

Söndagens gudstjänster i kyrkan var väl besökta.

Geologi- och kockstuderandena från Finland var korrekt klädda för kyrkobesök på den tiden.

Valen styckades i hamnen.

En dag hade de lokala fiskarna lyckats fånga en val och släpa den in i hamnen. Ursprungsbefolkningen, inuiterna, på Grönland har tillåtelse att jaga vikval (”sildepiskere”) och sillval. Det blev folksamling och feststämning i hamnen då man började stycka valen med kniv och yxa. Vi fick också smaka på den populära läckerheten ”mattaq” som är en bit av skinnet med underliggande fett. Fettet smälter i munnen och skinnet blir ett slags tuggummi. Smaken bör man nog vänja sig vid redan i unga år för att riktigt kunna uppskatta den.

Från Egedesminde fick vi så småningom plats på flyget till Søndre Strømfjord, där vi igen måste vänta några dagar på flyg till Köpenhamn. Efter den kalla och fuktiga sommaren på Grönland gick jag till Spies Rejser och köpte en billig en veckas resa till Mallorca. Som reselektyr hade jag med mig Børge Fristrups bok ”Inlandsisen”, som jag hade köpt ett par år tidigare på Grönland. Den läste jag med stort intresse på playan i Palma de Mallorca.

-> Sommaren 1965 i Søndre Isortoq-området

Mera bilder från sommaren 1964: