Vardagslivet i Kabwe, Kitwe och Chingola
199 Mulungusihi Road, Kabwe, 21.7.1967 – 14.9.1967
I den första, tillfälliga bostaden på 199 Mulungushi Road bodde vi nästan två månader. Huset låg bara en km från gruvan, men samtidigt vid utkanten av staden. Bakom trädgården skymtade öppna vidder med trädlös savann på andra sidan av ett litet nedlagt flygfält. Det röda tegelhuset var byggt för varmt klimat och hade därför två stora skuggiga verandor på vardera sidan av huset.
Den första eftermiddagen jag kom tillbaks från jobbet på gruvan stod Hilppa inne i det stora tomma huset och såg en aning bekymrad ut. Genast efter det jag hade åkt började det samla sig pojkar och unga män utanför huset som mumlade någonting som var omöjligt att uppfatta. Ryktet hade spritt sig om att nya européer hade kommit till staden och att de inte ännu hade anställt tjänstefolk. De arbetssökande utanför huset hade sagt ”I want work”. Det gällde att vänja sig vid uttalet av den lokala köksengelskan.
Glada musikanter i utkanterna av Kabwe.
För oss unga människor från det demokratiska Norden var det ju en fullständigt främmande tanke att ha tjänstefolk. Det blev snabbt klargjort för oss att det förvisso hör till våra samhälleliga uppgifter i det här landet. Det blev också uppenbart att den lokala befolkningen inte tolererade utlänningar som är så egoistiska och giriga att de inte vill ge något som helst arbete åt dem. Jaha, det gällde att tänka om. Man lär sig så länge man lever, och i Afrika fick man lära sig något nytt varje dag. Vi anställde en av de arbetssökande för att sköta om trädgården, och han schasade sedan myndigt bort andra som kom för att söka jobb. Platsen var ju besatt. Det undrades dock varför vi var så snåla att vi bara hade anställt en. Nåja, vi tyckte att det tillsvidare var tillräckligt i det här tillfälliga huset.
På landsbygden utanför Kabwe kunde det vara lång väg till vattenpumpen.
Klimatet visade sig vara betydligt kyligare än i Finland i slutet av juli. Det var torrtid och mitt på vintern, vi var ju på södra halvklotet vid 14o sydlig bredd uppe på den afrikanska centralplatån på 1200 m höjd över havet. Solen sken hela dagen, visserligen norrifrån, dagstemperaturerna var helt behagliga, men på kvällarna, nätterna och morgnarna frös vi riktigt ordentligt. Då solen gick ner klockan 18 tände vi en brasa i den öppna spisen i vardagsrummet mitt inne i det kalla huset och satt där hela kvällen till sängdags. Sedan gick vi och lade oss med underkläderna under pyjamasen och morgonrocken ovanpå. Husen var byggda för att hållas svala och gick inte att värma upp. Vi började bättre förstå pratet om ”hot-water bottles”, dvs. varmvattenflaskor för att värma upp sängen innan man lägger sig, men vi klarade oss utan.
Det torra gräset för hyddornas tak samlas in vid slutet av torrperioden.
Redan i augusti började det bli varmare och i september var det ibland direkt hett på eftermiddagarna. Solen sken från en molnfri himmel och började närma sig zenit mitt på dagen, då skuggorna blev allt kortare. Det var kruttorrt och dammigt. Gräset var brunaktigt. Dammet från den röda lateritjorden trängde in överallt. Nu förstod vi varför cementgolven inne i huset var rödpolerade. Cementgolvet höll huset svalt och den röda färgen gjorde att damm och sandkorn från lateriten inte märktes på golvet. Däremot fastnade det mörkröda golvbonvaxet på undre sidan av ljusa mattor. Vi hade i början för det mesta lokala stråmattor, som knastrade ljudligt när man steg på dem.
Till vår varmvattenpanna “Rhodesian boiler” behövdes mycket ved.
Huset vi först bodde i låg nära gruvan och min arbetsplats, men in till stadens centrum och butikerna, posten och banken var det cirka 3 km. Vi upptäckte snabbt att det inte fanns några som helst lokalbussar eller taxibilar i staden. Personalchefen på gruvan undrade när vår bil kommer. Jag sade att vi inte hade någon bil. Här klarar man sig inte utan bil konstaterade han och så åkte vi till huvudgatan i Kabwe där det fanns ett par bilaffärer. Du får köpa en bil här, sade han, och så drar vi det av lönen under de följande månaderna. Jag köpte en vit Morris 1100 och så var det klart med det. Den bilen hade vi över 5 år och med den besökte vi också grannländerna Malawi, Rhodesia och Mocambique.
Till all tur hade jag just hunnit skaffa mig ett körkort innan vi åkte till Afrika. I Zambia var det naturligtvis vänstertrafik liksom i andra områden med tidigare brittisk påverkan. Jag hade ju inte tidigare haft bil, så det gick lätt att vänja sig vid att ha ratten på högra sidan och köra på vänstra sidan av vägen. Hilppa hade däremot inte körkort och hade aldrig kört bil. Hon ville börja i en bilskola, men det fanns bara bilskollärare för lastbils- och busschaufförer. Varför det var så blev oklart, men kanske man där i trakten lärde sig köra personbil utan speciella bilskollärare.
Det legendariska trädet “Big Fig Tree” vid Broadway i Kabwe.
Nu behövdes det i alla fall en körlärare och Hilppa hade till all tur en på nära håll. Jag åtog mig uppdraget och körlektionerna skedde i början bl.a. på det gamla flygfältet bakom vår trädgård. Hilppa fick sedan sitt körkort efter andra försöket. Det berättades att det var allmän praxis att ha två körprov, så att inspektören fick dubbelt betalt. Billigt blev det i alla fall. Hon godkändes inte i första försöket för att inte ha dragit handbromsen på vid stopptecken. Dessutom hade hon inte varje gång sträckt ut handen genom högra bilfönstret och indikerat tillräckligt energiskt och tydligt att hon ämnar svänga till höger eller till vänster eller sakta farten eller stanna. Det var handrörelserna som var det viktiga. Alla bilar hade ju inte nödvändigtvis fungerande blinkljus och bromsljus.
Hilppa fick stor användning för sitt körkort och sin körkunnighet, då hon körde mig till jobbet och sedan åkte in till stan för att shoppa, gå till posten, hälsa på vänner och bekanta och ibland besöka gruvbolagets läkare för uppföljning av graviditeten.
20 Foxglove Street, Kabwe , 14.9.1967 – 22.11.1969, Hilppa berättar:
Garden, Foxglove Street, Kabwe 1968 Efter knappt två månader fick vi en permanent bostad i ett hus som låg i den delen av staden där det bara bodde folk som jobbade vid gruvan. Alla gatorna där hade blomnamn i alfabetisk ordning från A till N. Vår gata hette Foxglove Street (fingerborgsblomma) fastän den var kantad av jakarandaträd och var alldeles himmelsblå under blomningstiden. Huset var exakt likadant som det vi först hade bott i, men var i lite bättre skick, och så hade det en mycket stor trädgård med en blommande hibiskushäck runt hela tomten. Trädgården var väl etablerad, för där fanns färdigt gräsmattor, blomrabatter och framförallt fruktträd. Vi räknade upp till nio olika fruktträd: apelsin, citron, grape, lime, mango, avokado, papaya, guava och persika plus en mullbärsbuske.
Trädgården och köksingången på 20 Foxglove Street i Kabwe, oktober 1967.
Huset hade två ingångar, en huvudingång som vette ut mot gatan, men sällan användes och en köksingång på andra sidan av huset där också inkörseln fanns. Genom bägge ingångarna kom man först in genom en stor veranda och sedan in i själva bostaden. Den verkade ganska rymlig för oss två. Där fanns vardagsrum, matsal, två stora sovrum med garderober, kök, skafferi, badrum med badkar och skild wc. Alla rummen hade cementgolv som var röda, för de bonades med rött bonvax varje vecka och glänste vackert.
Alla fönster var försedda med myggnät, också verandorna. Det var gruvpersonal som såg till att myggnäten hela tiden var i skick. Det var ytterst sällan vi påträffade myggor inomhus. De flata, långbenta spindlarna som rörde sig över de vitmålade väggarna såg till att myggorna snabbt försvann. De här spindlarna blev vi snabbt vana vid. De var för det första helt ofarliga förutom för myggor och flugor och för det andra ganska dekorativa på våra ganska så kala väggar.
20 Foxglove Street, Kabwe, oktober 1967.
Gruvan försåg oss med möbler, sängar, spis och kylskåp och lånade oss kökskärl och sängkläder m.m. tills våra egna saker anlänt. Det var roligt att efter fem månaders väntan äntligen få packa ut våra egna saker från Finland. Det fanns förutom det kungliga danska porslinet, grytor, kastruller och stekpannor m.m. också en massa böcker bl.a. det nyinköpta praktverket Encyclopedia Britannica i 24 band.
Vi hamnade i alla fall skaffa en hel del saker till såsom bokhylla, verandamöbler, strykbord, lampor, mattor och diverse grejor för trädgården bl.a. en gräsklippare. Det visade sig vara ganska lätt att skaffa sig det ena och det andra, för där var stor omsättning på använda s.k. Second Hand saker. Mänskor som kommit till Zambia på ett par års kontrakt, brydde sig sällan om att frakta hela hushållet med sig när de flyttade tillbaka hem utan sålde gärna bort en stor del.
Men bland det allra första som vi skaffade oss, faktiskt första veckan, var en bil. Och så snart jag fått mitt zambiska körkort kunde jag börja köra Caj till gruvan på morgnarna och sedan fortsätta till de olika matbutikerna runtom i staden, till väninnor på ”morning coffee” och till ”Maternity” kliniken för kontroll.
Dagens skörd av avokado, guava och citron.
Ett par månader före Ralf skulle födas hade jag ett litet jobb som sekreterare på Centralprovinsens Liquor Licensing Office där man behandlade ansökningar att få öppna Bottles Stores som var små butiker för försäljning av öl och andra alkoholhaltiga drycker. Matbarer måste också ansöka om spritlicens för att få utskänkningsrättigheter. Den senare kategorins ritningar granskades extra noga och kunde bara godkännas om de innehöll skilda toaletter för kvinnor och män.
Plötsligt en dag på jobbet kommenderades alla anställda ut ur sina kontor och ombads kliva in i de stora, svarta bilarna som stod och väntade. Jag hamnade på baksätet mellan två mycket svarta ”Civil Servants”. Vart var vi på väg, jo till Kabwe flygfält och ta emot president Kaunda, som skulle komma till Kabwe för att inviga ett ungdomscenter vid Mulungushi utanför staden. Hela den långa, svarta bilkolonnen med Kaunda i spetsen körde längs Kabwes huvudgata, där folk stod kantade och hurrade och vinkade. Där stod också Caj som varit på väg till mitt jobb för att möta mig, men inte lyckats komma fram då gatan var avstängd. Där stod också en grupp bekanta svenska volontärer, som började peka och skratta då de fick syn på lilla mig i den stora svara bilen. Jag log och vinkade tillbaka.
Hilppa drar upp morötter tillsammans med Chico.
Vid det här laget hade vi lärt oss att man måste ha tjänstefolk i huset. Genom en bekant fick vi veta om en familj som var på väg bort och gärna ville överlåta sin ”House Servant” till en pålitlig familj. På det sättet kom Copa (Copper) till oss och stannade i över fyra år, ända tills vi flyttade till Kitwe. Han kunde inte komma med dit på grund av sin stora familj som bodde i ett hus Kabwe.
Copa hjälpte främst till med att städa, tvätta kläder och stryka. På morgonen började han med att elda i vattenpannan, en s.k. Rhodesian Boiler (200 liters tunna), som fanns utanför huset, för att vi skulle få varmt vatten i badrummet. Det hände någon gång att det blev eldat lite för mycket och då steg det ånga upp ur badkaret, lavoaren och till och med ur toaletten och trädgårdslangen.
Kläderna tvättades i cementtråg som fanns på utsidan av köksväggen. Någon tvättmaskin var det aldrig tal om att skaffa, ingen av våra bekanta hade tvättmaskin heller. All tvätt som hade torkat utomhus skulle sedan strykas. Det skedde inomhus. Om kläderna inte blev strukna kunde man riskera att få bölder på kroppen ur vilka det så småningom kröp ut små larver, ganska obehagligt. Det var frågan om putsiflugan som tycker om att lägga sina ägg i våta kläder och därför var det skäl att stryka allt som hängt ute på tork.
Dammsugare hade man inte heller, utan golven sopades och tvättades varje dag och som sagt blev de bonade en gång i veckan. Fönstertvätten skedde så, att Copa tvättade rutorna på insidan och trädgårdspojken på utsidan. Copa släppte inte in honom i huset, där bestämde han.
D.H.Patels butik i hörnet av Broadway och Coryndon Street.
Det var ingen brist på matvaror av något slag. I Patels stora butik kunde man köpa allt från mjöl och socker till kryddor och konserver. Det fanns två utmärkta ”Butchers” (kötthandlare), den ena ägdes av en grek, som emellanåt trollade fram både riktiga silltunnor och grekiskt rödvin i gallonsdunkar. Mitt engelska ordförråd ökade ganska snabbt också. Visserligen hade jag studerat engelska i flera år, men hade inte så ofta stött på ord som t.ex. mince meat, sirloin och rumpsteak. De engelska kossorna styckas på annat sätt än hos oss och har andra benämningar.
Grönsaker och frukt, som det ju alltid fanns gott om (utom potatis som importerades från Sydafrika) inhandlade man i grönsaksstånden. Och sedan fanns det ju bagaren med färskt bröd och bakverk. Dryckerna hade en helt egen butik, den kallades för Bottle Store. Det led alltså ingen nöd på oss. En stor del av förmiddagen gick ofta åt till att köra runt i Kabwe och handla mat från olika ställen och på vägen stötte man alltid på någon bekant att prata med.
Mitt första besök i bagarbutiken ledde till att jag blev jag bekant med en engelsk dam som stod bakom disken och sålde bröd. Hennes man var ”Civil Servant” på Inrikesministeriet i Kabwe. Hon bjöd genast Caj och mig på party hemma hos sig följande lördag. Den vägen blev vi presenterade för ca 30 personer och fick sålunda en massa bekanta efter att ha bott drygt en vecka i staden.
Efter att ha frusit de första sex veckorna, blev det så småningom varmare också på nätterna. I september började människorna varna oss för oktober månad, den så kallade ”suicide month” (självmordsmånaden), för då blir det verkligen hett. Det är tiden innan den egentliga regntiden börjar i november med häftiga skyfall och dundrande åska. Allt blir grönt och frodigt igen. Till all tur regnar det inte hela tiden under regnperioden utan regnen kan hålla på med oregelbundna avbrott ända till maj månad.
Kalusenga jordbrukskooperativ i Muswishi söder om Kabwe.
I ett tidigt skede blev vi också bekanta med en grupp svenska volontärer som ofta rörde sig i staden. De var anställda av SIDA och jobbade med ett jordbrukskooperativ i Muswishi utanför Kabwe. Med dem och deras afrikanska fruar och flammor firade vi vår första jul i Afrika, i ett litet hus ute på landsbygden, åt sill och skinka och dansade afrikanska danser runt huset under en fantastisk stjärnhimmel.
Ralf 10 dagar gammal.
Ralf med Chico på verandan.
Det nya året förde med sig stora förändringar i vårt liv. Det var då vårt första barn, Ralf, föddes och familjen utökades snart med ytterligare två hundvalpar och en kattunge. I det andra sovrummet, som var lika stort som vårt, fanns i början bara en liten babysäng och ett skötbord plus en knastrande stråmatta på golvet. Någon rådgivning fanns inte, men man kunde när som helst åka till gruvans klinik som hade både läkare och sjuksköterskor. Där följde de med Ralfs längd och vikt som skrevs upp på ett litet vitt kort i inches och pounds, förstås.
Det var en del som hade kock förutom annan hushjälp, men jag ville ha koll på vad vi stoppade i munnen och lagade därför all mat själv. I butikerna fanns det till och med babymat på burk, men det var sällan jag behövde köpa den slags mat, för vi hade ju trädgården full med olika sorters frukter. Bland Ralfs favoriter var avokado och dem var det aldrig brist på. Framför köksingången växte två stora avokadoträd som turades om att bära frukt, det ena trädet hade päronformade frukter och det andra runda.
Kabwe Mine Pool med gruvan i bakgrunden. Hilppa nere till höger med Ralf, 8 månader.
Gruvan hade en ”Mine Club” med bl.a. en biograf och en simbassäng, som vi ofta besökte på veckosluten. Caj spelade ibland bowls, dvs. lawn bowls som spelas på gräsmatta med asymmetriska träklot. Han blev också antagen till gruvans rugbylag och spelade ”right wing” tills han bröt ett finger under en viktig match på Kopparbältet. Där slutade hans rugbykarriär. Golf spelade vi inte fastän vi bodde just vid 17nde hålet ett par hundra meter från golfklubben, men vi hade ingen brist på golfbollar, som titt och tätt landade i vår trädgård
18 Mimosa Street, Kabwe (22.11.1969 – 5.9.1971), Hilppa berättar:
18 Mimosa Street, Kabwe, oktober 1970.
Efter ca två år på Foxglove Street blev vi uppgraderade till Mimosa Street. Där var husen litet modernare och framförallt inhägnade, vilket kom väl till pass för oss som vid det laget hade två stora hundar och en liten pojke som tyckte om att promenera iväg med dem över gatan på Foxglove Street och hälsa på grannens apa som var fastkedjad i ett högt träd. Vi trivdes bra i det nya huset också. I trädgården fanns det visserligen inte så många fruktträd men desto mer rosenbuskar. Kring nyåret räknade jag upp till tusen rosor sammanlagt på alla buskarna. Hela trädgården doftade.
Medan vi bodde i Kabwe gick jag på judokurs. Den hölls på kvällarna i en gammal småplanshangar som låg ett par kilometer utanför Kabwe. Det var redan kolmörkt när Janet och jag åkte ut dit. Första halvtimmen övade vi oss i att falla på rätt sätt och sedan fortsatte vi med att stjälpa omkull varandra. Kursen räckte bara ett par månader och likaså bra för jag hade blivit gravid.
Kabwe General Hospital där Ralf och Camilla föddes.
Camilla 6 dagar gammal.
Camilla föddes ett par timmar efter att jag varit på bio och sett en musikal där de sjöng om ”Baby Face”. Följande dag kom Pirjo till sjukhuset, inte för att hälsa på mig, utan för att hennes baby var på väg. Babyn kom först på julaftonen och då var jag redan hemma och stekte kalkon åt Caj och Bill, som sedan firade de två nyfödda till långt ut på natten.
Ralfs dagis var Jack and Jill Nursery School.
Ralf var nu så stor att han kunde börja gå i dagis. Dagiset hette ”Jack and Jill”. Hans kompis hette Paolo och var son till Cajs italienska kollega. Engelska lärde sig Ralf mycket snabbt. När jag hämtade honom den första dagen på dagis kom han gladeligen springande emot mig och ropade ”I’ll chop your head off”.
Bill och Pirjo Hampson med Alex och Hilppa med Ralf och Camilla.
Under hela det första året var vi de enda från Finland i Kabwe. Men sedan kom Pirjo med sin engelska man Bill och de kom att bli våra bästa vänner under hela Zambiatiden och långt efter. Senare kom en grupp danskar till Kabwe som vi också träffade en hel del. Och så var där familjen Pihlblad. Börje var från Sverige, Gladys var en zambisk sjuksköterska och de hade då barnen Hillevi, Erika och Sven. Vi brukade vara med på barnens födelsedagskalas.
Erika och Hillevi Pihlblads födelsekalas.
Bland Cajs kolleger i Zambia fanns dessutom geologer från bl.a. England, Skottland, Wales, Italien, Australien och Sydafrika. Det var med andra ord en mycket brokig skara vi kom att umgås med. Många har vi fortfarande i denna dag kontakt med i form av julbrev och flera har vi till och med besökt i det land där de nu bor.
Folk kom och gick, och efter över fyra år i Kabwe var det vår tur att flytta. Caj hade fått förflyttning till Kitwe på Kopparbältet. Det kändes lite ledsamt att lämna en plats som vi hade trivts så bra på och framför allt att lämna alla våra goda vänner. Fastän Kabwe inte var någon speciellt vacker plats och inte ens hade några sevärdheter förutom ett jättestort fikonträd mitt i staden, tycktes de utländska gruvanställda (”expatriates”, ”expats”) trivas där i åratal. På själva flyttdagen hade alla våra vänner kommit för att vinka av oss. Först åkte flyttbilen med våra lådor, sedan Caj i vår Morris 1100 med två stora hundar och sist jag i min lilla Morris 800 med två små barn.
4001 Lunsemfwa Drive, Kitwe (5.9.1971 – 17.3.1972)
4001 Lunsemfwa Drive, Riverside, Kitwe
Efter fyra år i Kabwe flyttades vi till Kopparbältet, ett par hundra kilometer längre norrut, nära gränsen till Kongo. Först bodde vi ett halvt år i Kitwe, där jag jobbade för Zambian Anglo Mines Services ZAMS. Vi fick ett nybyggt hus vid Lunsemfwa Drive i en ny stadsdel Riverside, där man ännu höll på med att bygga ut vägnätet.
Ralf kör Camilla i lekvagnen.
Miljön i Kitwe var annorlunda än vad vi hade blivit vana med i Kabwe. Husen i Riverside var nya och moderna, men inte så charmfulla som de äldre stora husen i Kabwe med sina väletablerade trädgårdar. Gräsmattan framför huset var ganska gles och tunn mot slutet av torrtiden, men vi hade några blommor vid den öppna verandan och bougainvillean hade börjat växa och blomma längs stängslet runt tomten. Vi var mycket nöjda med det en och en halv meter höga stängslet, som skulle hålla hundarna inne, trodde vi. Chico som var en schäfer hölls snällt innanför, men för Pepe som var en blandning av Rhodesian Ridgeback mm. var det ingen konst att skutta över stängslet och använda grannens fina gräsmatta som hundtoalett. Grannen var sur på oss för det.
Färjan över floden Kafue ett par km från vårt hus.
Vårt hus låg alldeles vid kanten av den nya bosättningen, så vi kunde vandra rakt ut i den orörda bushen. Om man fortsatte längs en stig kom man ner till stranden av Kafue-floden, där en flotte drogs fram och tillbaka över den 50 m breda floden. På andra sidan skymtade några hyddor med grästak. Passagerarna på flotten var till fots men några var med cykel. Cyklarna i riktning in mot stadssidan var lastade med stora säckar fyllda med träkol, som användes som bränsle för matlagning och uppvärmning, uppenbarligen också av stadsbefolkningen. Ibland hördes på kvällarna ljudet av trummorna från andra sidan floden, speciellt efter lönedagarna för de anställda vid gruvorna och fabrikerna, då nattlivet var livligare, också i bushen. Det fanns just inte några butiker i Riverside. Ett par kilometer inemot staden låg ett shopping center i stadsdelen Parklands med några grekiska och indiska butiker, där vi fick en del av våra dagligvaror. I centrum av Kitwe dit det var cirka 5 km fanns det större butiker och varuhus.
Ralfs 4-årsdag firade vi i Kabwe.
Vi hann inte få många nya bekanta i Kitwe, men upprätthöll kontakterna med vår gamla hemstad Kabwe. Pirjo och Bill Hampson kom och hälsade på oss ett par gånger, bl. a. kring julen 1971 då både vår dotter Camilla och deras son Alex fyllde 1 år, Camilla tre dagar före Alex. Till Ralfs 4-års dag åkte vi till Kabwe för att fira den tillsammans med våra gamla bekanta och Ralfs tidigare lekkamrater i vårt förra hus på Mimosa Street, där min efterträdare Corrado bodde med sin italienska familj.
Medan vi bodde i Kitwe jobbade jag tidvis också med malmletning nära koppargruvan Bwana Mkubwa utanför Ndola. Det låg så långt från Kitwe att jag ofta övernattade i malmletningslägret i bushen. Det bidrog till att vi inte hann bli riktigt hemmastadda i Kitwe, speciellt då det också började bli tal om en förflyttning till Chingola.
34, 10th Street, Chingola (17.3.1972 – 25.7.1972)
I mars 1972 blev jag utnämnd till vice chefsgeolog vid den stora koppargruvan i Chingola och vi flyttade dit. Det var cirka 50 km från Kitwe. Vi fick ett hus vid 10th Street, ett par km från gruvan och kontoret, ganska mitt i Chingola i ett kvarter som uppenbarligen tidigare varit ett parkområde och där man nu hade byggt några nya hus. Trädgården var bara en stor gräsmatta med några höga parkträd. Det var en aning kalt, men öppet och ljust.
52-9th Street, Chingola.
Husen bredvid var också nybyggda och vi hade som grannar en tysk familj på ena sidan och en indisk familj på andra sidan. Stängslet kring tomten var den här gången ett par meter högt, så bägge hundarna hölls innanför. Vi skaffade också en liten kattunge, men det var jobbigt att vänja de två hundarna och kattungen att umgås någorlunda fridfullt. Hundarna var mycket intresserade av den nya lekkamraten, som dock blev vettskrämd av allt snusande. Den stackars kattungen flydde en gång upp i ett högt träd på tomten och det blev besvärligt att få den ned. Djuren blev så småningom vana vid varandra, men katten höll sig gärna för sig själv.
Ralf med Chico i bushen utanför Chingola.
Ibland åkte vi på söndagspicknick ut i bushen utanför Chingola. En del av området låg på granitisk berggrund som lämpade sig varken för jordbruk, boskapsskötsel eller skogsbruk och var därför glest befolkat. Det var trevligt att kunna köra upp på de glest bevuxna granithällarna och låta barnen och hundarna fritt röra sig i terrängen. Där växte också små vilda aloer med röda blommor som vi grävde upp med rot och planterade vid husväggen i Chingola. Aloerna är suckulenta växter med tjocka svärdliknande blad som bildar en rosett och blommorna sitter i täta klasar överst på en lång stängel. De klarar sig i mager jord med ringa bevattning och är lättskötta. Huset vi bodde i var visserligen nytt och modernt och låg centralt, men den kala trädgården gjorde det en aning opersonligt. Vi förfrågade oss om andra möjligheter och snart fick vi flytta några kvarter till 9th Street.
52 9th Street, Chingola (25.7.1972 – 27.1.1973)
52 9th Street, Chingola.
Huset på 9th Street var ett trevligt hus i mera gammaldags stil med en etablerad och mycket välskött trädgård. Framför huset växte färggranna buskar på en fin gräsmatta kantad av blomsterrabatter. Längre in fanns bananer och papayor att plocka från träden och i köksträdgården fanns mera mogna tomater än vi hann använda. Det var en fin miljö. Vi hann tyvärr bo där bara lite över en månad med hela familjen.
Bananblomma och fruktklase.
Passionsblomma.
I september 1972 åkte först Hilppa till Europa på en längre semester tillsammans med våra barn, Ralf och Camilla. Jag följde efter en månad senare, träffade familjen i Danmark hos Hilppas danska ”fosterföräldrar” i Haslev och sedan åkte vi genom Sverige till Finland. När vi hade kommit till Finland blev jag erbjuden ett jobb vid Geologiska forskningsanstalten i Otnäs. Med tanke på barnens framtida möjligheter till skolgång tycke vi att det var tid att sätta punkt för det afrikanska äventyret för den här gången. Familjen blev i Finland medan jag åkte tillbaks till Zambia för att säga upp mig, sälja bilar och lös egendom, packa personliga tillhörigheter och återvända till Finland.
Men, det lär finnas ett afrikanskt ordspråk: ”He who has drunk of the waters of Africa will live to return.” Alldeles riktigt. Vi återkommer.
Caj Kortman 