1. Nairobi och huset på Riara Road
Jag anlände till Nairobi på morgonen 18 februari 1981 och en representant från Finlands ambassad mötte mig på flygplatsen. Han körde mig först till Hotel Panafric och därefter till ambassaden på Moi Avenue i Diamond Trust House. Ambassadpersonalen kom jag att bli rätt bekant med under de följande veckorna då projektet sattes igång. Jag hade några veckor tidigare blivit chef för Industrimineralprojektet i Kenya, som finansierades av utrikesministeriets avdelning för utvecklingssamarbete (FINNIDA). Projektet genomfördes av Geologiska forskningsanstalten (numera GTK) i Finland och Mines and Geological Department (Madini) i Kenya. Madinis huvudkontor låg på Machakos Road i ett industriområde inte långt från centrala Nairobi.
Vårt hus på Riara Road i Nairobi.
Min familj skulle komma ett par veckor senare och med hjälp av ambassadpersonalen började jag leta efter en lämplig bostad. Jag hittade snart ett hus på Riara Road, som verkade trevligt. Huset var gammalt och hade en personlig stil och en bra trädgård. Det krävde dock en del reparationsarbeten innan man kunde flytta in. Läget nära Svenska Skolan i Nairobi var idealiskt med tanke på barnens skolgång. Ralf fyllde 14 år och Camilla 11 år medan vi bodde i Kenya.
Hilppa, Ralf och Camilla anlände med flyg på morgonen 4 mars 1981. Vi flyttade först in i en Panafric Service Apartment-lägenhet i huset bakom hotellet Panafric, där jag hade bott ett par veckor. Hilppa hade vid ankomsten hög feber och röda utslag, men det gick lyckligtvis över på några dagar och vi kunde åtminstone besöka huset på Riara Road och Svenska Skolan. Följande måndag åkte Ralf och Camilla till skolan med skolbussen som stannade just utanför Panafric. Vi var ju en aning oroade över hur det skulle gå för dem i den nya skolan, men när de kom tillbaks på eftermiddagen efter första skoldagen var allt OK. De hade blivit väl mottagna. Klasserna var ganska små, stämningen var god och eleverna hade ju alla kommit någon annanstans ifrån så det var uppenbarligen relativt lätt att bli accepterad och anpassa sig.
Camilla och Ralf med Tarzan i vår trädgård.
Vi kom att bo en månad i Panafric-lägenheten medan huset på Riara Road ställdes i ordning. I början av april kunde vi äntligen flytta in. Huset var trevligt och vi trivdes där bra. Det låg på en sluttning och trädgården var ganska stor och väletablerad med höga träd och buskar. I nedre delen av trädgården fanns en något förfallen tennisbana, som vi ibland använde oss av. Runt tomten fanns ett stängsel med häck så hunden kunde röra sig fritt utomhus. Den var en svart labrador som hette Tarzan och som vi hade tagit över från en svensk familj. Vi hade också en katt som vi kallade Misu.
Från huset var det bara 500 m längs Riara Road till Svenska Skolan i Nairobi, så Ralf och Camilla kunde faktiskt gå på egen hand till skolan. Ibland kom de hem till oss med skolkamraterna för att titta på videor. TV-programmen var inte alltid så intressanta så vi hyrde istället videon som det fanns ett stort urval av i en del indiska butiker.
Vardagsrummet i huset på Riara Road.
De närmaste butikerna låg vid ett litet shoppingcenter, som hette Adams Arcade och låg vid den stora utfartsvägen Ngong Road, en kilometer in mot centrum från huset. Vår postbox var vid Adams Arcade och den besökte vi nästan dagligen. Där kunde man också köpa bl.a. bröd, frukt och tidningar. In till Nairobi centrum var det 6 km.
Hilppa har kaffepaus med Tarzan under jakarandaträdet, som blommar i oktober vid slutet av torrperioden.
Medan vi bodde på Panafric hade jag inte ännu tillgång till projektets eller egen bil, utan var beroende av Madinis fordon för transport. Det blev ju lite besvärligt ibland. Några dagar innan vi flyttade in i huset på Riara Road lyckades jag få ut projektets nya Land Rover från bilförsäljaren. Med tillgång till pålitlig transport kunde jag sköta jobbet betydligt bättre, samt dessutom transportera bl.a. madrasser och spis till det nya huset. Ett par veckor senare åkte vi tåg till Mombasa för att kvittera ut vår privata bil, en vit Mercedes 240D. Därefter hade också Hilppa tillgång till transport.
Söndagslunch med grannar, bekanta och kolleger under jakarandaträdet i grönskan vid slutet av regntiden i maj.
Hilppa deltog redan under de första månaderna i en kurs för blivande museiguider vid Nairobi National Museum och lärde sig på det sättet mycket om Kenyas natur, folk och historia. Hon gick också på en språkkurs i Swahili på japanska kulturinstitutet och fick ett certifikat över framgångsrikt fullbordade studier. Bäst tycker hon om frasen ”Simba anapenda kula punda milia”, som betyder att lejonet tycker om att äta zebran. Den meningen har hon flera gånger fått användning för senare hemma i Finland, då någon ber henne säga något på swahili.
“Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong” skrev Karen Blixen 1937.
När vi fick egna transportmöjligheter kunde vi börja bekanta oss med Nairobi och omgivningar, speciellt under veckosluten. Vilda djur på savannen kunde man uppleva på nära håll i Nairobi National Park. Från de gröna kullarna Ngong Hills hade man en fantastisk utsikt mot Nairobi åt ena hållet och slätterna nere i den östafrikanska gravsänkan, Great Rift Valley, åt andra hållet. Mellan Nairobi och Ngong Hills ligger stadsdelen Karen, som i början av 1900-var en kaffefarm. Karen Blixen börjar boken ”Den afrikanska farmen” med orden ”Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong.” Miljön är senare beskriven i filmen ”Out of Africa”.
Staden Nairobi ligger 1700-1800 m över havet och ibland kunde det kännas ganska svalt, speciellt under torrtiden i juli och augusti med i medeltal +10C på natten och +20C på dagen. Namnet Nairobi kommer förresten från massajspråket maa och betyder ”kallt vatten”. Om vi ville åka till en varmare plats körde vi ner i gravsänkan till sodasjön Lake Magadi, 100 km från Nairobi. Sjön ligger bara 600 m över havet och där var det minst 10 grader varmare. Dessutom fanns där källor med varmt vatten som man kunde vada i.
Caj Kortman 