Burundi 1984-1985
Året 1984 tycker jag är lite speciellt på grund av George Orwells bok med samma namn. För mig blev det också lite speciellt för att jag då plötsligt blev involverad i ett projekt i Burundi i Centralafrika. Ekono Oy hade brist på geologer och Geologiska forskningsanstalten hade lovat ställa personal till Ekonos förfogande vid behov. Jag jobbade då som chef för informationsbyrån vid Geologiska forskningsanstalten, men eftersom jag ett par år tidigare hade varit projektchef i Kenya, ansågs jag vara lämplig för ett av Ekonos projekt i Burundi.
I mitten av juli 1984 flög jag till Burundi via Paris, Nairobi och Kigali och möttes på flygplatsen i Bujumbura av representanter för gruvministeriet och Ekonos torvprojekt. Följande dag kördes jag till Matongo, som blev min huvudsakliga arbetsplats de följande månaderna. Matongo är en liten ort som ligger 80 km nordost om Bujumbura vid huvudvägen RN1. Vägen var asfalterad och i relativt gott skick, men slingrig på grund av höjdskillnaderna. Huvudstaden Bujumbura ligger 800 m över havet vid norra ändan av Tanganyika-sjön i den västra grenen av den östafrikanska gravsänkan, medan Matongo ligger uppe på 1800 m och har ett relativt svalt klimat.
Första borrplatsen i Matongo alldeles vid huvudvägen RN1.
I Matongo hade gruvministeriet i Burundi startat ett borrprojekt för att undersöka en karbonatitförekomst som potentiellt råmaterial för cementproduktion. Borrningarna utfördes av en belgisk firma och Ekono anlitades som konsult för projektet L’Exécution des Travaux dans le Cadre d’une Étude Complementaire a l’Étude de Préfaisibilité du Projet Phosphate/Carbonatite de Matongo/Bandaga. Mitt jobb var att övervaka borrningarna, undersöka, beskriva och rapportera borrkärnorna samt ta prov för kemiska analyser tillsammans med en burundisk geolog, beräkna reserverna och skriva en rapport om resultaten. Borrningarna skulle vara klara före julen och den tidtabellen höll faktiskt.
Huset vid missionsstationen.
Det var lite oklart var och hur jag skulle bo. Matongo var en liten ort och inkvarteringsmöjligheterna var begränsade. Det sades att missionsstationerna ibland kan ta emot betalande gäster, så jag körde omkring i trakten och hörde mig för och pratade med några abbedissor. Jag lyckades hyra ett rum i ett litet hus vid missionsstationen Banga (också kallad Muzuga) cirka 10 km söder om Matongo uppe i bergen på 2000 m höjd. Där fanns ett badrum med en liten smula rinnande vatten, men bara kallt, och då temperaturen på natten var nere på +5C, var det verkligen uppfriskande att duscha sig. Elektriciteten var på mellan kl. 18.30 och 21.00, dvs. från vesper till completorium. Efter aftonbönen och aftonsången stängdes den elektriska generatorn och sedan var det mycket mörkt och tyst och lugnt.
Den belgiska borrningsfirman hade sitt basläger nära missionsstationen. De bodde i baracker och tält, men hade alla bekvämligheter med sig, bl.a. egen elektrisk generator som gav ström kl. 18-22 till kylskåp, frys, TV, video osv. Jag pratade mig till att få äta hos dem mot betalning. Borrchefens fru Rose, som också var deras ekonomichef, var inte så pigg på att få mig vid matbordet (det är ju hennes hem, som hon sade), men borrchefen Patrick gick med på det. Helt billigt blev det nog inte, men det skulle också ha blivit besvärligt att ordna matlagningen vid missionsstationen. Det kunde ha varit enklare att bo i ett tältläger så som jag var van vid i Kenya, men det var inte heller så lätt att plötsligt ordna det i det mera tättbefolkade Burundi.
Förplägnaden i borrarnas läger var i alla fall av hög kvalitet och omväxlande. Middagen kl. 20 bestod alltid av tre rätter med lämpliga drycker och vidlyftiga diskussioner på franska. Borrarna kallade sig belgare, men så vitt jag förstod hade de rötterna i gruvområdena i Katanga och klarade sig på flera afrikanska språk, men inte engelska. Min franska var då mycket elementär, så min andel i konversationen var åtminstone i början ganska begränsad, men man lär ju sig så småningom, om man vill, och speciellt om man måste. Det fanns mycket att lära sig, också i dessa primitiva burundiska fältförhållanden, märkte jag t.ex. då den kongolesiska kocken vid desserten frågade mig hur jag ville ha mina crêpes flambérade.
Mina närmaste medhjälpare.
Det där med språk blev ganska jobbigt. Burundierna klarar sig visserligen mer eller mindre på tre språk: kirundi, franska och kiswahili. Kirundi är det officiella språket i Burundi och talas av 10 miljoner människor. Franska lär man sig i skolorna. Det var kanske en lite mer belgisk variant av franskan. Man använde t.ex. räkneordet septante för sjuttio i stället för soixante-dix och nonante för nittio i stället för quatre-vingt-dix. De som inte hade gått så mycket i skola och lärt sig franska tycktes dock mer eller mindre förstå kiswahili, som används som lingua franca i flera länder i östra och centrala Afrika. Kirundi kunde jag ju inte alls och hann inte heller lära mig det, tyvärr. Franska hade jag inte haft i skolan, men jag hade ibland på egen hand försökt lära mig en smula. Till Burundi hade jag tagit med några kursböcker, ordböcker, grammatikböcker och språkkasetter och fick på kvällarna sitta och slå upp alla ord och uttryck jag kunde förväntas behöva följande dag. Med hjälppersonalen klarade jag mig någorlunda med den rudimentära kiswahili jag hade snappat upp i Kenya några år tidigare.
Huset i Bujumbura.
För jobbets skull måste jag också vara närvarande i huvudstaden Bujumbura för att sköta kontakterna med olika myndigheter, framför allt gruvministeriets avdelning för geologi. Jag var ju Ekonos enda anställda person i det här projektet, så jag skulle också sköta hela administrationen och byråkratin och kontakterna med bl.a. finansministeriet och bankerna. Det var i början oklart hur jag skulle bo i Bujumbura. Ekono hade ett annat projekt i Burundi, det s.k. torvprojektet vid gränsen till Rwanda. Projektets personal hade ett övernattningsställe i industriområdet i en verkstad, men där fanns egentligen inte plats för mig. Inom ett par veckor meddelade min kontaktperson i ministeriet att ett hus hade blivit ledigt efter ett avslutat tyskt nickelprojekt, och att huset stod till mitt, dvs. projektets förfogande. Det visade sig vara en större omöblerad villa i relativt gott skick och ganska snart kom några möbler från statens möbellager så jag kunde bo där när jag var i Bujumbura. Så fick jag också ärva en Toyota Land Cruiser efter det tyska projektet, vilket löste transportproblemen. De burundiska myndigheterna var skäligen hjälpsamma och tillmötesgående.
Borrplats i Matongo.
Arbetsrutinerna blev så att jag i allmänhet var tisdag till fredag i Matongo där jag gjorde det egentliga geologiska arbetet med att övervaka borrningarna, granska borrkärnorna och ta prover för analyser. På lördagen förde jag proverna till ministeriets kemiska laboratorium och diskuterade projektet med mina burundiska kolleger. På måndagen skötte jag vanligen olika administrativa problem, bl.a. med att köa timvis på finansministeriet och i banken för att få projektets penningrörelse igång. Den första tiden fick jag finansiera projektets lokala utgifter med egna medel och snabblån, precis som i Kenya några år tidigare. Då var också problemet ett resultat av diverse missförstånd och olika uppfattningar mellan de finländska och lokala parterna.
Ofta är det så att man i Finland inte riktigt har satt sig in i allt som förväntas eller behövs. Den här gången var problemet först det att de burundiska myndigheterna inte hade fått en franskspråkig version av projektavtalet med alla tillbörliga underteckningar från Finland, samt därefter det att banken inte hade fått en fullmakt från Finland att jag har rätt att använda kontot. Det tog tre månader att få allt det här ordnat. Här i Burundi var dock de lokala problemen i allmänhet relativt lätt överkomliga. Kanske det är så att “små länder, små problem; stora länder, stora problem”. I ett litet land är det säkert lättare att hitta den person som är, eller åtminstone borde vara ansvarig för en viss sak.
Det allvarligaste problemet var kontakten med yttervärlden. Då fanns ju inte Internet, email, Skype eller mobiltelefoner. Det var den vanliga postgången man var mest beroende av. Samma dag jag anlänt till Bujumbura besökte jag huvudpostkontoret för att hyra en postbox, men de var slut och de delades ut bara en gång i året vid årsskiftet. Posten föreslog att jag skulle använda adressen Poste Restante, Bujumbura. Jag började med det, men då blev jag beroende av postkontorets öppettider och kunde inte få posten om jag kom till Bujumbura under veckoslutet. Det var opraktiskt. Sedan började jag använda postadressen till min kontaktperson på ministeriet, men då blev jag beroende av den nyckfulla interna postgången där. Sedan fick jag lov att använda borrfirmans postbox och då kändes postgången säker och pålitlig. För att skicka brev hem till Finland var det säkrast att köra ut till flygfältet och posta brevet där lite före Sabena-flyget till Bryssel. Då kunde det komma fram på en vecka. Det gick också att ringa till Finland från huvudposten, men det var långa väntetider under vardagarna och under veckoslutet var posten stängd. Senare fick jag telefon till projekthuset i Bujumbura, men man kunde inte alltid lita på att apparaten och förbindelserna fungerade. Svårigheterna med att upprätthålla kontakterna med yttervärlden var det som man mest oroade sig över.
Sandstranden vid norra ändan av Tanganyika-sjön på väster om Bujumbura.
Några egentliga fritidsproblem blev det ju inte med allt körande av och an mellan Matongo och Bujumbura. På söndagarna hade jag möjlighet att köra till sandstranden vid norra ändan av Tanganyika-sjön några km väster om Bujumbura. Vid ett hotell kunde man ligga på sandstranden och också simma i det långgrunda vattnet ifall inte flodhästarna var mycket nära. Krokodilerna påstods vara längre borta. Vid lämpliga vindförhållande var det ganska många som windsurfade nära stranden, men man skulle hålla sig på respektfullt avstånd från flodhästarna.
Butikerna i Bujumbura var förvånansvärt väl försedda, med tanke på läget i ett landlocked country mitt inne i Afrika mellan Tanzania, Rwanda och Congo (som då kallades Zaire). T.ex. i Super Marchéerna fanns ett stort utbud på varor med texter på franska och nederländska, precis som i Belgien. En stor del av varorna flögs uppenbarligen in med Sabenas stora flygplan, och priserna var därefter, ofta två till tre gånger dyrare än i Europa, fair enough. Lokalt producerade frukter och grönsaker fanns det ju visserligen både på torget och utanför Super Marchéerna, där de såldes av energiska gatuförsäljare, som begärde fantasipriser och blev hemskt arga om man inte köpte något. Det krävdes tid och tålamod att diskutera med dem.
Det fanns ett tiotal relativt bra restauranger i Bujumbura. Flera av dem hade grekiska ägare och en internationell, mellan- och sydeuropeisk meny. Priserna var också på europeisk nivå. Min favoriträtt blev Filet de Capitaine Meunière på ett ställe som hette Burundi Palace med grekisk ägare. Det finns över 200 fiskarter i Tanganyika-sjön och Capitaine är uppenbarligen en stor abborrliknande fisk som kallas sangala i Burundi och sangara i Tanzania. Ett annat trevligt ställe var båtklubben Cercle Nautique, där man kunde sitta och se solen gå ner bakom bergen i Congo på andra sidan Tanganyika-sjön. Precis när solen gick ner började flodhästarna komma till stranden och när det blev mörkt kom de upp för att äta gräs. Sedan när man skulle åka därifrån gällde det att se efter när man backade ut från parkeringsplatsen, så man inte krockade med en flodhäst.
Nilen sydligaste källa finns på berget Kikizi i södra Burundi.
Burundi är inte ett utpräglat turistland och inte speciellt berömt för sina sevärdheter. Burundi är dock i högsta grad Afrikas hjärta. Det lilla landet ligger mitt inne i kontinenten och själva kartbilden av landet liknar ett hjärta. Och så finns där ju Nilens källa! Den ligger uppe på berget Kikizi (Gikizi) på en höjd av 2000 m i södra Burundi 40 km väster om Tanganyikasjön. Det är den sydligaste plats varifrån vatten kan rinna norrut genom Nilen till Medelhavet, över 6600 km, först längs floden Ruvyironza (Luvironza) och sedan längs Kagera till Victoriasjön. I allmänhet brukar man betrakta Victoriasjön som Nilens källa, men sjön har flera tillflöden och det längst avlägsna källflödet ligger i Burundi. Frågan om var Nilens källa är och vilken är jordens längsta flod har ju diskuterats i det oändliga, och man kan fortfarande komma med många olika synpunkter på hur sådant skall beräknas, så diskussionerna kommer nog att fortsätta. För mig är det dock klart att Nilens källa ligger i Burundi och Nilen är den längsta floden.
En annan anmärkningsvärd sevärdhet i Burundi är Livingstone-Stanley monumentet vid Mugere 12 km söder om Bujumbura. Där finns ett stort granitblock med inskriptionen LIVINGSTONE STANLEY 25-XI-1871. Henry Stanley hade träffat David Livingstone ett par veckor tidigare i Ujiji 160 km längre söderut i nuvarande Tanzania. De hade sedan gjort kanotresor norrut längs Tanganyikasjön på jakt efter floder som kanske flöt ut ur sjön och kunde representera Nilen källa. Vid floden Mugere, som dock (tyvärr) flöt in i sjön, träffade de hövdingen Mukamba. De var de första européer som besökt trakten och de blev gästfritt mottagna och tillbringade några trevliga dagar hos hövdingen. Det är ödets ironi att de då befann sig bara 70 km från Nilens sydligaste källflöde 1200 m högre upp i bergen.
På 1880-talet började The Scramble for Africa (Kapplöpningen om Afrika, Afrikas delning). Europeiska stater hade tidigare skaffat sig stödpunkter längs den afrikanska kusten för handel och sjöfartstrafiken, men de inre delarna av kontinenten var ganska okända. Med upptäcktsresor och utveckling inom teknik och medicin, blev det lättare att utforska och utnyttja större områden för handel och militära intressen. Riktlinjer för hur ockupationer och annekteringar skulle utföras drogs upp vid en kongress i Berlin 1884-1885 mellan ett tiotal huvudsakligen europeiska stater.
Tyskland etablerade 1885 en koloni i Tanganyika som kallades Deutsch-Ostafrika. Burundi (egentligen Urundi), som då hade varit ett kungarike i flera hundra år utan yttre inblandning, inkorporerades i Tyska Östafrika 1899. Efter första världskriget gjordes Burundi av Nationernas Förbund till en del av det av Belgien förvaltade mandatområdet Ruanda-Urundi. Efter andra världskriget blev mandatet ett protektorat under Förenta Nationerna med belgisk administration. (I min skolatlas såg dock Burundi ut att bara vara en del av det jättestora Belgiska Kongo.) Burundi blev självständigt som kungadöme 1962. Kungen av Burundi (Mwambutsa IV) fortsatte att bo i det traditionella kungapalatset i Gitega.
Kungen avsattes 1966 av sin son (Charles), som tillsatte en premiärminister och krönte sig själv till kung (Ntare V) och blev sedan i sin tur avsatt av premiärministern samma år. Premiärministern (Micombero) utropade Burundi till republik med sig själv som president. Han avsattes 1976 av en överste (Bagaza) som utropade sig till Burundis andra president. I de första allmänna presidentvalen i Burundi valdes han i juli 1984 till president och statschef med 99,6 % av rösterna. Han var den enda kandidaten.
Året var alltså 1984, samma år som jag kom till Burundi. Jag påmindes faktiskt då och där en gång om boken “1984” av George Orwell. Boken handlar ju om Winston Smith som är tjänsteman i Sanningsministeriet och arbetar (motvilligt) med att ändra historien för att visa att Partiet alltid har rätt och är allvetande. I Bujumbura råkade jag se en trevlig och väl illustrerad bok Burundi Touristique på hyllan hos en bokhandlare. Jag köpte den och var helt nöjd. Lite senare när jag bläddrade i den märkte jag att några sidor var lite tjockare än andra. Det var i början av boken sidan som hade 1 på ena sidan och 4 på andra sidan, och i slutet av boken sidan 185-188. Jag förstod så småningom att det var frågan om väl ihop limmade sidor. Det var omöjligt att få dem isär, men när jag tittade genom dem mot den tropiska solen kunde jag ana mig till att på de ihop limmade sidorna fanns porträtt av den förre presidenten. Det kunde ha varit någon nitisk tjänsteman på Sanningsministeriet som korrigerade historien genom att limma ihop sidorna och få den förre presidenten att försvinna.
Året 1984 började lida mot sitt slut och borrprojektet förväntades också bli klart före julen. Det var lite oklart om vi också skulle avsluta Ekono-projektet samtidigt, men jag började i alla fall förbereda mig på att resa hem till Finland och fira julen med familjen, oberoende av projektets framtid. Det visade sig att det inte alls var så lätt att resa ut ur landet. Det hade varit enkelt att resa in i landet efter att jag av Burundis ambassad i Bonn hade fått visumstämpeln i passet. För att resa ut behövdes det bl.a. Attestation de non poursuite, d.v.s. hinderslöshetsbevis, fick jag höra på resebyrån. När jag började ta reda på vad det här innebär, fick jag på olika håll mer eller mindre humoristiska frågor i stil med “Vill ni åka ut ur landet? Varför det? Trivs ni inte här?” Det blev lite obehagligt, speciellt i ett landlocked country mitt inne i Afrika. Det klarnade så småningom att för få Attestation de non poursuite skulle man bl.a. besöka magistraten och avge fingeravtryck hos polisen för att bevisa att man inte är eftersökt samt besöka skattemyndigheterna för att få ett bevis på att man inte har obetalda skatter. När jag hade kommit underfund med procedurerna gick det sedan relativt snabbt att erhålla det viktiga dokumentet, varefter jag kunde ansöka om Visa de retour valable pour plusieurs entrées (för säkerhets skull).
Guldgrävare i burundisk bäck.
Under tiden fortsatte rutinarbetet i Matongo. För att ha hjälp med att handskas med borrkärnlådor och provtagning hade jag anställt en lokal yngling, som visade sig vara pålitlig, klipsk och villig att lära sig nya saker. Hans skolfranska var en aning bättre än min elementärfranska så vi kunde någorlunda diskutera olika saker. Jag råkade en gång berätta om mitt jobb i Kenya och att där fanns en hel del mer eller mindre olagliga guldgrävare. Han berättade att nog finns det sådana här också, och så körde vi en dag till en liten bäck någonstans i trakten och där stod faktiskt några tonårspojkar och grävde efter guld med spade och vaskpanna. Produktionen var minimal, men de behärskade tekniken. De visade bl.a. hur man kan konstruera en våg och väga helt små guldkorn med hjälp av sytråd och tändstickor.
Guldvaskning.
En annan gång pratade jag om Finland och min hjälpreda meddelade att han nog känner till det landet för hans lärarinna var från Finland. Jag var skeptisk och hade svårt att tro att det stämmer, men han insisterade att det nog är så. Det slutade med att vi en dag körde längs smala krokiga vägar över bergen ett tiotal km österut till ett litet samhälle som hette Musema. Vi stannade vid skolan, ett prydligt rött tegelhus, och gick in och hälsade på lärarinnan. Hon hette Maj-Lis Ede och var från Lillby i Pedersöre. Hon hade jobbat och bott en längre tid i Burundi som lärare på skolan och var utsänd av baptistmissionen i Finland. Skolan hörde till en missionsstation som underhölls av BaptistKirken i Danmark. Det var verkligen en uppfriskande överraskning att få träffa en finländare som var aktiv och verksam i en by mitt i Burundi.
Julen började närma sig och borrningarna såg ut att bli färdiga före det, men allt var fortfarande lite osäkert. Det blev sedan så att jag kunde åka hem till julen, men i januari skulle jag ännu komma tillbaka och avsluta projektet. Jultiden var det inte så lätt att få plats på flygen ut ur Burundi, men till sist lyckades jag få en flygbiljett för 18 december, dagen före Attestation de non poursuite skulle gå ut, den var giltig bara en månad. Via Kigali, Nairobi och Paris anlände jag sedan lyckligt hem till Finland och familjen några dagar före jul. Vi hade haft planer på att familjen skulle komma till Burundi eller att vi skulle göra en julresa till någon tropisk eller subtropisk strand, men det blev för invecklat att få allt att passa ihop, så julhelgen firades hemma i Olars med julgran och allt. Vi hade ju bott i Kenya några år tidigare, så tanken på en jul vid en korallstrand kändes inte alls främmande.
För min del blev det bara tre veckor i Finland. I januari 1985 åkte jag tillbaks till Burundi på ungefär en månad för att avsluta projektet under ordnade förhållanden. De egentliga inventeringsborrningarna var färdiga, men borrfirman var ännu på plats i Matongo där man borrade ytterligare några borrhål för att undersöka de hydrogeologiska förhållandena bl.a. genom provpumpningar. Jag slutförde beskrivningarna, rapporteringarna och provtagningarna av borrkärnorna, ritade borrningsprofiler och började skriva på slutrapporten samt transporterade borrkärnlådorna till ministeriets lagerutrymmen i Bujumbura.
När borrningarna var helt slutförda och utrustningen började packas ihop för transporten ut ur landet passade borrfirmans personal på att göra en weekendresa till Zaïre (Demokratiska republiken Kongo) för att titta på gorillorna där. De frågade mig om jag ville komma med, och det var ju klart att jag inte ville missa en sådan möjlighet. Så gällde det att snabbt skaffa sig visumstämplar i passet från Zaïres och Rwandas ambassader i Bujumbura. Vägen genom skogen från Burundi till Zaïre gick en liten bit genom Rwanda, visste borrarna. Efter diverse diskussioner vid små gränsstationer anlände vi sent en lördag eftermiddag just före solnedgången till staden Bukavu som ligger vid södra ändan av Kivusjön i Södra Kivu-provinsen i Zaïre och tog in på ett hotell som var i relativt gott skick med en aning rinnande vatten.
Morgondis över Kivu-sjön i Bukavu.
Staden Bukavu hade säkert varit en relativt trevlig provinshuvudstad för många årtionden och många inbördeskrig sedan. Nu såg den ganska förfallen ut. Det fanns inga egentliga vägförbindelser mellan östra Zaïre och de västra delarna av landet där huvudstaden Kinshasa ligger. Det hade lett till att provinsborna fick klara sig mer eller mindre på egen hand, och det gjorde de, på sitt eget sätt, som kunde vara mycket svårt för en utomstående att begripa. Borrgänget som jag reste med verkade dock vara bekanta med förhållandena och klarade sig genom olika situationer som uppstod genom livliga diskussioner på lokala språk, främst troligen lingala.
Vi försökte hitta gorillan i det täta buskaget.
Tidigt på söndagsmorgonen körde vi från Bukavu 30 km mot nordväst till Kahuzi-Biega nationalpark. Parken är en av de sista platserna med den sällsynta östliga låglandsgorillan. Trots den allmänna anarkin och laglösheten i området tycktes nationalparken fungera mer eller mindre normalt. Vi kom till porten, där fanns vakter och man köpte biljett. Det blev en grupp på 15-20 turister, som åkte in i parken tillsammans med 5-6 parkvakter. Inne i parken steg vi ur bilarna och gick in i regnskogen. Vakterna gick före och högg upp en smal stig genom busksnåret. Vi vandrade omkring i den täta skogen nästan en timme och letade efter spår efter gorillorna. Man kunde se runda nyligen tillplattade gropar i markvegetationen som uppenbarligen varit övernattningsställen. De var ofta dekorerade med färsk avföring.
Gorillan hittade oss först.
Plötsligt var vi 10 m från en gorillafamilj, som satt i buskarna och åt löv. En jättestor gorillahanne som var gruppens ledare skrek och skällde på oss. Han försökte skrämma bort oss genom att göra skenanfall genom buskarna, men kom inte närmare än ett par meter från oss. Sedan lugnade han ner sig och satte sig i buskarna för att äta. Vakterna högg ner buskarna framför honom så vi kunde se honom bättre. Han vägde åtminstone 150 kg. Han satt och åt löv och bark av buskar och kvistar och bligade på oss emellanåt. Efter 10-15 minuter blev han irriterad på en av turisterna med sin surrande videokamera och gjorde ett sista skenanfall mot oss och försvann sedan in i buskarna med sin familj. Vi gick tillbaks till bilarna och körde till Bukavu. På eftermiddagen körde vi sedan till Burundi genom de fyra gränsstationerna. När vi kom till Bujumbura var det som att komma till Europa, efter allt trassel i Zaïre.
Projektet började bli färdigt i Burundi. Jag måste igen skaffa mig Attestation de non poursuite för att få resa ut ur landet. Nu kände jag till procedurerna så den här gången gick det relativt lätt och snabbt och jag kunde boka flygbiljett och den 12 februari 1985 flög jag hem till Finland. De tre följande månaderna fortsatte jag att jobba på Ekonos kontor i Otnäs med att sammanställa projektets slutrapport.
Hemma hade jag lovat familjen en resa till södern när de inte hade haft möjlighet att besöka mig i Burundi. När vi frågade barnen vart de vill resa ropade de med en röst: “Amerika!”. Och så blev det. I början av juni åkte vi till USA på ett par veckor; en vecka i New York och en vecka i Florida. Men det är en annan historia.
Caj Kortman 