Naturvetenskapliga studier
Det var visst meningen att jag skulle börja studera de vanliga stora naturvetenskapliga ämnena fysik och kemi samt matematik. Då jag i januari 1960 anmält mig till Helsingfors Universitet och blivit högtidligen inskriven såsom studerande hörande till Nylands Nation, visade det sig att de ettåriga grundkurserna hade börjat på hösten och att jag inte kunde hoppa in mitt i kurserna.
I studieprogrammet hittade jag i alla fall tre kurser som jag kunde börja på. Det var grundkursen i geologi, en kurs i oceanografi (på inrådan av Boba) och en approbaturkurs i matematik. Dessutom deltog jag i en föreläsningsserie om ledarskap som anordnades av statsvetenskapliga fakulteten. Varför jag deltog begriper jag inte. Min ambitionsnivå var kanske hög, eller omdömesförmågan låg, eller både och.
Studierna upptog i det här stadiet såpass lite tid att det var möjligt att samtidigt jobba och skaffa en smula egna pengar. En del av vårterminen jobbade jag på utländska avdelningen i Suomalainen Kirjakauppa – Finska Bokhandeln under Nya Studenthuset vid Tre Smeder. Till uppgifterna hörde att sköta om bokförsändelserna och delta i försäljningen. Det var ett trevligt jobb, där man fick träffa intressanta människor. Enda problemet var, att då jag efter en lång dag i butiken vandrade till Porthania och satte mig längst bak i salen för att lyssna på matematikföreläsningen, så somnade jag ganska snart. Det tog mig ett par år att bli godkänd i matematiktenterna.
Geologiska institutionen vid Helsingfors Universitet, Snellmansgatan 3. Här studerade jag geologi 1960-1967, med utsikt mot Domkyrkan varifrån bilden är tagen. Universitetsmuseet Arppeanum verkade i byggnaden 2003-2014.
Då sommaren 1960 närmade sig dök det upp meddelanden på Geologiska institutionens anslagstavla om att geologistuderanden anställs som sommarassistenter på fältarbeten. Jag ansökte om sommarjobb på Geologiska forskningsanstalten och fick sedan syssla med geologisk berggrundskartläggning under tre sommarmånader i Savitaipale i sydöstra Finland. Det var troligen på det här sättet jag kom att bli geolog. I Savitaipale bodde jag i en vindsvåning i kyrkbyn tillsammans med geologen Antti Tyrväinen. Han var trevlig och hygglig men mycket fåordig, för vilket han är legendarisk. Han fick i alla fall berättat att de två föregående somrarna hade han jobbat på Grönland för en dansk firma som hette Kryolitselskabet. Det lät spännande, och jag tänkte att om det finns jobb där nästa sommar så skall jag försöka komma dit. Det resulterade i att jag sedan kom att tillbringa sex somrar på Grönland, men det är en annan historia.
Efter första sommarens fältarbete kände jag mig som en riktig naturvetare och akademisk forskare. Då höstterminen började var jag helt inställd på att börja studera riktigt på allvar. Jag anmälde mig till grundkurserna i fysik, kemi, kristallografi och mineralogi, samt geologi och paleontologi. Dessutom gick jag på en kurs i astronomi för att bredda mitt naturvetenskapliga register. Astronomin hade nyligen blivit ett populärt ämne på grund av rymdkapplöpningen, som börjat på allvar med Sputnik 1957.
Institutionen för fysik låg uppe på Broberget i övre ändan av Snellmansgatan och kemiska institutionen på Regeringsgatan vid nedre ändan av Snellmansgatan. På vägen mellan kurserna i fysik och kemi låg institutionen för geologi lämpligt vid Snellmansgatan 5. Mina skolkamrater Boba och Linttu kom också med på kurserna i geologi, och så blev vi geologer alla tre så småningom.
På vårterminen 1961 fortsatte jag med studierna med full iver. Jag avlade kunskapsproven för approbaturnivån i ämnena geologi och mineralogi (berggrundsgeologi), geologi och paleontologi (jordartsgeologi) samt i fysik och kemi. Dessutom deltog jag i olika kurser i geologi och geofysik.
Under vårterminen fick jag veta att Kryolitselskabets representanter var i Helsingfors för att rekrytera geologistuderanden för fältarbeten på Grönland under sommarmånaderna. Jag anmälde mitt intresse och blev antagen. Det resulterade i min första sommar på Grönland, som följdes av många fler. Därom mera i ett annat sammanhang (se Somrarna på Grönland).
Under höstterminen 1961 och hela året 1962 fortsatte jag flitigt med kurser och tenter i geologi, kemi och geofysik. På vårterminen 1963 hade jag avlagt tillräckligt med olika kunskapsprov för att bli kandidat i naturvetenskaperna. Efter nat. kand.–examen fokuserades studierna på huvudämnet geologi och mineralogi och framför allt på pro gradu–avhandlingen ”Om Sulitelmaområdets geologi och malmförekomster”. Ämnet för avhandlingen hade bestämts av professor Martti Saksela i samband med en geologisk exkursion till norra Sverige och Norge 1963. Avhandlingen baserade sig på litteraturstudier och malmmikroskopiska undersökningar av malmprov från Sulitelma (norska: Sulitjelma), där malmmineralen av ekonomisk betydelse var kopparkis, zinkblände och svavelkis. Pro gradun blev färdig och godkändes på våren 1965 samtidigt som jag avklarade sluttentamen för laudatur i geologi och mineralogi och därmed hade jag avlagt filosofie kandidatexamen.
I Sulitjelma koppargruva 1963.
Nu hade jag alltså avlagt ”högre akademisk slutexamen” och kunde ha ansett mina universitetsstudier lyckligt avslutade. Jag hade dock ingen klar uppfattning om någon yrkeskarriär utanför den akademiska världen, så det var helt naturligt att fortsätta med studierna, i första hand med sikte på fil.lic. examen. Vid det här laget hade jag också börjat tjänstgöra som assistent vid institutionen för geologi och mineralogi. Inkomsterna från assistentjobbet var synnerligen anspråkslösa, men det såg i alla fall ut som början på en akademisk karriär.
Somrarna 1961 till 1965 hade jag jobbat på Grönland med malmletning och geologisk detaljkartering i urbergsmiljö. För att få erfarenhet av lite annorlunda geologiska miljöer deltog jag sommaren 1966 i prospekteringsarbeten för Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) i Västerbottensfjällen. Det var geologisk detaljkartering för SGU:s Malmbyrå i ett område mellan Björkvattnet och Abelvattnet ett tiotal km söder om Tärnaby. Där bodde jag i ett litet tält vi Abelvattsbleriken. Jobbet hade jag fått genom kontakter med svenska geologer, främst Ebbe Zachrisson, på det nordiska geologiska vintermötet i Åbo 1966.
Geologläger vid Abelvattnet 1966.
För licentiat-examen behövdes det inga fler kurser inom huvudämnet geologi. Däremot måste jag avlägga cum laude inom stödämnet kemi, och det innebar ett antal kurser och tenter samt en massa praktiska laboratoriearbeten. Inom huvudämnet gällde det enbart att producera en licentiat-avhandling. Professor Saksela hade bestämt att avhandlingen skulle vara ”Om Sulitelma- och Rio Tinto–malmernas geologi”. Pro gradu-avhandlingen låg naturligtvis som grund för delen om Sulitelmamalmen, medan delen om Rio Tinto-malmen baserade sig på litteraturstudier och malmmikroskopiska undersökningar av malmprov från Rio Tinto, som hade insamlats i samband med en geologisk exkursion till Spanien 1964. Avhandlingens syfte var att undersöka regionalmetamorfosens inverkan på massiva sulfidmalmer i olika omgivningar.
Rio Tinto koppargruvas stora dagbrott 1965.
Licentiat-avhandlingen blev så småningom färdig och godkändes i december 1966 och jag fick min filosofie licentiat-examen i januari 1967. Vad nu? I brist på andra konkreta planer var det naturligt att fortsätta vid universitetet och jobba på en doktorsavhandling. Det hade varit en logisk fortsättning på pro gradu- och licentiat-avhandlingarna att fortsätta undersökningarna av metamorfosens inverkan på sulfidmalmerna t.ex. med exempel från malmer i Finland med högre metamorfosgrad. Det blev dock ingenting av det på grund av flera sammanträffanden. Professorn i geologi, Martti Saksela, som hade varit speciellt intresserad av malmgeologi, blev pensionerad vid slutet av år 1966. För att fortsätta med forskararbetet behövdes ett starkt stöd av professorn i huvudämnet för att få forskarstipendier och dylikt. Jag hade ju en tjänst som kursassistent vid institutionen för geologi och mineralogi, men lönen var lika stor som hyran för bostaden på Björkholmsvägen på Drumsö, där Hilppa och jag bodde. Vi hade gift oss ett år tidigare, vid slutet av 1965. Hilppa hade blivit färdig från Hanken 1964 och hade ett bra jobb som expeditionsföreståndare på Outokumpu Oy:s nya kontor i Ängskulla, så vi klarade oss någorlunda ekonomiskt, men inte såg det lovande ut, åtminstone för min del.
Lösningen kom i form av ett brev som hade satts upp på geologiska institutionens anslagstavla någon gång under vårterminen 1967. Där stod det att det söks geologer till Zambia, så vi skickade in en välformulerad ansökan. Svar med blanketter för visumansökning kom inom ett par veckor, och efter diverse komplikationer, bl.a. sexdagarskriget, reste vi till Afrika i juli 1967. Men det är en helt annan historia (se Åren i Afrika).
Caj Kortman 